Manuela är en ensamstående mamma i Madrid som efter ett teaterbesök ser sin älskade son bli överkörd på hans sjuttonårsdag. I sin förtvivlan börjar hon söka efter hans försvunna pappa och måste därmed också söka upp det liv hon flytt ifrån i samband med sonens födelse. Det låter kanske inte alltför muntert men utifrån denna enkla stomme bygger regissören och manusförfattaren Pedro Almodóvar upp ett fantastiskt filmbygge, genomsyrad av humanism. Allt om min mamma är hans bästa film och ett lysande exempel på ett stort konstnärshjärta.

Manuelas sökande bakåt i tiden för henne till Barcelonas myllrande nattliv av transvestiter, horor och konstnärer. De befinner sig alla i utkanten av kärnfamiljens normfascism, men tillsammans skapar de den alternativa verklighet som Almodóvar alltid intresserat sig för. En alternativ verklighet fylld av karaktärer med oerhörd sorg men vars gemenskap stärker varandra till stordåd. I vanlig ordning (för ett ännu tydligare exempel rekommenderar jag Dunkla drifter från 1983) nöjer sig den spanska auteuren inte vid detta utan låter det heligaste av det heliga, det vill säga religionen stiga ner i det land som den alltid fördömt. Här är det en ung Penelope Cruz (i sitt genombrott) i rollen som uppoffrande nunna med hiv som vidgar synen på vad tolerans kan innebära. Det är bland annat hon som till slut ger Manuela sin livsglädje tillbaka.

Det storartade med Allt om min mamma är hur den låter mångfalden med dess "udda" karaktärer ta plats i vardagen. För personerna i filmen är inget konstigt och därmed avväpnas också åskådaren. Och det är först här, i vardagen som man kan upptäcka det fantastiska hos människan. Styrkan, möjligheterna, bristerna och det allmänmänskliga. Det strålar en värme från Allt om min mamma liksom från alla Almodóvars filmer. De går i all sin bombastiska nakenhet långt bortom den trånga omvärldens sexchocker.

Allt om min mamma är dessutom ett oändligt vackert konstverk. Det spritter av färger och genomtänkt visuell glädje som sammantaget skapar en förförande bakgrund till filmens ramberättelse. Och den introducerande inflygningen över ett nattskimrande Barcelona ger mig fortfarande rysningar. Bättre reklam än så här kommer nog den katalanska staden aldrig att få.

Läs även Malin Erikssons recension (2000-08-08) här.