"We’re gonna need a bigger boat" En av filmhistoriens mer legendariska citat, som dessutom levt vidare som ett slags ordspråk för de mest hopplösa situationer, kan självfallet härledas till Steven Spielbergs stora genombrott Hajen från 1975. Baserad på Peter Benchleys roman om en stor vithaj som plötsligt börjar dinera på sommargäster på USA:s norra östkust, blev Hajen den första filmen att spela in över 100 miljoner dollar och ledde till att namnet Spielberg snart skulle bli synonymt med Hollywoodska kassasuccéer.

Vid det här laget hade Spielbergs karriär redan varit beryktad efter hans independent-succé Duellen om en bilförare som jagas till vanvett av en anonym lastbilschaffis. Hajen skulle återknyta till detta tema av anonymt hot, med kanske den allra mest suggestiva dekoren naturen erbjuder – havsytan. När Susan Backlinie springer ut i den inledande nattbadsscenen är undervattenshotet redan introducerat genom John Williams intensiva musik, men genialt nog får vi aldrig se vad som lurar därnere. Några små nafs och ryck, Chrissies skräckslagna andetag och slutligen börjar havet storma. Att det dröjer tills efter halva filmen innan hajen ens visar sin nuna, gör att hotet förknippas med vattnet och ledde till en svårartad multiplikation av badkrukor för decennier framöver. Som trailern listigt uttryckte det innan filmens premiär: "See it before you go swimming!"

Filmens handling kretsar kring den lilla badorten Amity Island utanför norra östkusten. "Amity as you know means friendship"; deklarerar borgmästare Vaughn (Hamilton) för TV-reportrarna när stränderna öppnar på nationaldagen. Dessförinnan har det dock skett ett antal hemskheter. En tjej i tonåren spolas totalt lemlästad upp på stranden och polischefen Martin Brody (Scheider) insisterar att stränderna måste stängas. Nedröstad av stadens rådsmän när det möjligtvis skulle inverka på den viktiga sommarkosingen, så blir sandstränderna åter fullt befolkade. Brody, som själv är rädd för vattnet och egentligen kommer från New York, fortsätter att tro på hajteorin och får bekräftelse på det när en ung pojke på luftmadrass förvandlas till en fontän av blod.

Plötsligt förstår borgmästaren att staden har ett stort problem och en belöning utfästs. Varenda fiskare i delstaten flockas till Amity och det råder fullbordat kaos. Ett kaos som förvisso leder till tillfångatagandet av en tigerhaj. Men som den nyligen anlände marinbiologen Matt Hooper (Dreyfuss) finner bevis för, så är det inte rätt hajfångst som hamnar på förstasidorna. Han lyckas övertyga polischefen om det, men inte borgmästaren. På nationaldagen står åter stränderna öppnade och det mänskliga smörgåsbordet uppdukat.

Hajen är först och främst en av de mer spännande filmerna som finns. Den intensiva musiken, det extraordinära fotot av Bill Butler (som även fotade Coppolas Avlyssningen och Peter Hyams Capricorn One) och Verna Fields klippning som är smakfullt sammanfogat med Butlers bilder är några av de viktiga komponenterna. Scenen med pojken på luftmadrassen är närmast ett skolexempel på hur man får publiken att sitta på nålar på mindre än två minuter. Men som jag tidigare nämnde ligger själva genidraget i hur Spielberg använder vattnet. Havsytorna är nästan ständigt närvarande och pendlar blixtsnabbt mellan vacker idyll och fruktansvärd terror.

Men utöver rysartemat, så lyckas Spielberg även skapa två andra viktiga berättarelement – småstadsskildringen och manlighetstemat. Inledande halvan av filmen är en lysande, ofta komisk inblick i den slumrande kustbyn där gamla gubbar klagar på karatekids och folk sätter stolthet i att vara öbor. "When will I become an islander" frågar Brodys fru Ellen (Gary) väninnan på stranden. "Never, Ellen, never!" får hon som svar. Det är denna lilla genuina klick byfolk americana som tappar glassen i knät när havet färgas rött. Men det är också ett avkok av en generation människor som lever i efterdyningarna av kriget. Där finns till exempel den argsinte fiskaren Quint (Shaw) som till sist blir den som väljs ut för den slutliga jakten på monstret i djupet.

När andra halvan av filmen tar vid är det polischefen och Hopper, båda icke Amity-bor, som får anpassa sig till tillvaron på Quints båt Orca. Till viss del sjömanslivet, men främst till Quints hårda kapten Ahab-attityd. Spielberg som ofta tenderar att heja på tönten eller den lågmälde (så även i hans tidigare Duellen), har en tydlig förkärlek för de andra två på båten. När de isoleras ute på havet, tar ett intrikat kammarspel vid där generations- och klassperspektiv slås emot varann. Quint må vara ful i mun, men får även berätta sin tragiska historia om när han var med om kapsejsningen av USS Indianapolis under kriget (en scen som Robert Shaw för övrigt skrev manuset till). Så mitt i den nervbrytande jakten på den stora hajen, blossar en kamp om manliga ideal upp på den lilla skutan. Att det skulle behövas en större båt, är inte enbart ett uttryck av skräcken för döden utan även för obehaget inför ett nagelfarande av de manliga rollerna på det lilla utrymmet.

Spielbergs Hajen har såhär i efterhand betraktats som filmen som tog kål på 60- och 70-talets blomstrande indiefilmvåg. Det känns dock märkligt att missunna filmen dess stora succé. Efter att nyligen ha sett om den för typ femtonde gången, så blir jag fortfarande lika medryckt och lika fundersam om det är värt att hoppa i plurret i sommar.

Läs även Jerker Sandahls recension (2000-01-05) här.