"His name is Jan" Så heter Bess kärlek, en lufsig oljeborrare på en Nordsjörigg. Själv är hon en ung kvinna som likt sin mamma städar i kyrkan i en nordskotsk hamnby. Som prästen säger – inte för att bli respekterad i byn, utan för kärleken till Herren. Samma herre som enligt prästerna inte tillåter kvinnor att prata i kyrkan vid församlingar, är Bess ständige samtalspartner som hon rådfrågar om det mesta. Hennes tillit till Gud är hög, men hans repliker på hennes böner är oftast dömande och nedlåtande. Ändå är det han som skänker henne förtröstan när hon väljer att gifta sig med Jan.

Lars von Triers Breaking the waves släpptes 1996 och blev en av 90-talets mest omdiskuterade filmer. Det är en film som diskuterar religion, fundamentalism, äktenskap och kärlek på ett ömsom smärtsamt, ömsom hoppfullt vis. Bess är innan sitt giftermål med Jan oskuld och av många betraktad som en aning knäpp. Av moderns förebråelser får vi reda på att hon tidigare varit inspärrad på ett mentalsjukhus, möjligtvis efter hennes brors död. Men efter att hon återvänt hem, har hon med väninnan och f.d. svägerskan Dodos hjälp lyckats bli bättre. Och när hon gifter sig med Jan skiner hennes ansikte likt solen.

Men lyckan blir inte långvarig. Jan jobbar på en oljerigg och måste återvända dit för en längre sejour. I den svåra sorgen över hans frånfälle ber Bess Gud om hans återkomst. Inget annat spelar någon roll. Som ett möjligt svar på hennes bön, blir Jan svårt skadad på arbetet och återvänder förlamad tillbaks till fastlandet. Djupt deprimerad över sitt tillstånd, funderar Jan stundtals på att ta livet av sig, men lyckas inte. Bess vakar vid hans sida jämt och ständigt, men det gör honom ännu mer ledsen. Till sist ber han henne att finna en ny älskare och sedan återvända för att berätta för honom om vad som hänt. Bess protesterar till en början, men tror snart att detta är vad som kan komma att bota Jan. I och med Bess utfärder med olika män, börjar Dodo att reagera ilsket på hennes beteende och Jans illvilja. På samma gång stigmatiseras Bess av byns prästråd och överhuvuden tills att även hennes mamma låser henne ute.

Temat i von Triers film sticker i ögonen. Det är en brutal undergångsberättelse om en godhjärtad naiv kvinna som enbart ser hennes älskades famn. Om en kvinna som offrar allt för kärleken och sin tillit till Gud. Och till råga på allt slutligen får sin belöning. Men på samma gång är det också en innerligt varm saga om kärlek och godhet, även om medlen till ändamålet kan ifrågasättas. Det är von Triers egna definition av religion, som en hyllning av människans godhet snarare än en korrekt bibeldedikation. Det är också en helgonförklaring av en uppoffrande utilitarism som trots spott och spe håller fast vid sin kamp.

Breaking the waves är också en häpnadsväckande vacker film. Dogma-konceptet som några år senare skulle lanseras av bland annat von Trier är här redan en stor del av estetiken. Många scener är filmade med befintligt ljus och utan stativ och skapar en utpräglad smutsighet i de redan karga miljöerna. Kapitelindelningarnas måleribilder är också hänförande, där den 60- och 70-talsmusik Bess älskar får ackompanjera – David Bowie, Rod Stewart, Elton John, T-Rex, Leonard Cohen och Roxy Music. Musiken får en egen roll som en symbol för det ljus som Bess ser bortom byns inskränkthet. Och självfallet går det inte att ignorera det storartade skådespeleriet från främst debuterande Emily Watson (som Bess) och numera bortgångna Katrin Cartlidge (som Dodo). De båda gör Breaking the waves till en djupt hjärtskärande uppgörelse med vår tro på kärlek och gudlighet.