I det moderna västerlandet berömmer vi oss gärna av tolerans, men det finns vissa grupper gentemot vilka man ännu tycks få vara precis så fördomsfull som man vill. Det gäller t.ex. de som politiskt står långt till höger, alla olika sorters sexarbetare och, inte minst, väckelsekristna. Och inom den sista gruppen finns antagligen inga vilka plågas av en mer ensidigt negativ bild inom kultur och media än vita amerikanska predikanter. Är de inte okänsliga fanatiker så är de bedragare, eller rent av psykopatiska mördare som den Robert Mitchum så minnesvärt gestaltade i Night of the Hunter (med den betydligt mindre intressanta svenska titeln Trasdockan).

Till att börja med kan Sonny i Aposteln tyckas vara en i sammanhanget ganska typisk amerikansk predikant. Han lever för att få sprida evangeliet, säger "Jesus" två gånger per mening och skriker sig hes under sina predikningar, men är samtidigt enligt egen bekännelse lite av en kvinnojägare. En bit in i filmen slår han med ett baseballträ ner mannen för vars skull hans fru precis lämnat honom, så att denne hamnar i koma. Fast samtidigt som Sonny är en religiös fanatiker och en våldsverkare så är han en människa som vill gott, och som genom sin stora driftighet också gör gott. På flykt undan rättvisan kommer han nämligen till en liten stad i Louisiana där han under namnet Aposteln E. F. startar upp en ny församling, vilken ger många människor gemenskap och en känsla av mening i sina liv. För egen del finner han här även en ny kvinna att älska. Vilka åsikter man än har om religionen borde det vara svårt att inte känna åtminstone en viss sympati för honom. Eller för den delen att inte ryckas med av hans intensiva, nästan hypnotiska predikningar, vilka är så långt ifrån Svenska kyrkans träiga, liberalteologiska predikokonst man kan komma.

Aposteln är en film om att börja om på nytt, om hur en handlingskraftig människa verkligen kan göra skillnad, och om den gemenskap religionen kan ge (vare sig den är sann eller falsk). En film vilken lyfts högt över mängden av en stark och originell handling, av sina sant tredimensionella karaktärer, liksom av en rad strålande skådespelarprestationer. Fast det är också en film som ställer relevanta frågor av en allmänmänsklig natur utan att skriva svaren på näsan på sin publik. Inte minst ställer den frågor om på vilka grunder man bör bedöma sina medmänniskor, om vad som egentligen gör någon till en bra eller en dålig människa.

Därtill är filmen intressant genom att den skildrar ett helt annat och sannare USA än det som är vanligt i Hollywood-filmer. Amerikanerna är antagligen västvärldens mest religiösa folk, ändå är det ju i filmer och TV-serier i princip bara vid bröllop och begravningar som de besöker en kyrka. Det är som om Hollywood inte vågade ta i ämnet för att inte riskera att stöta sig med de sekulariserade eller icke-kristet religiösa delarna av den potentiella publiken. (Må så vara att en viss förändring kunnat skönjas under senare år.) I denna film är bilden av religionen som något fullt integrerat i det amerikanska samhällets vardag dock tydlig. Att vara kristen är den självklara normen, även om man kan vara det på olika sätt, och i olika hög grad.

Robert Duvall, som både skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen, kämpade i femton år för att få filmen gjord, och kom till sist att till stor del bekosta den med egna medel. Det är en målmedvetenhet filmälskaren bör vara tacksam över. Och när han väl fick chansen tog han väl vara på den. Hans regi må förvisso på sina ställen vara en aning valhänt, men det har han fullgott kompenserat genom sin fantastiska insats i huvudrollen. Bland hans långa karriärs många minnesvärda roller (vem kan glömma den galne överstelöjtnant Kilgore i Apocalypse Now?) är detta en av de absolut starkaste. Fast någon Oscar för den fick han tråkigt nog inte, även om han nominerades till en.

Bland de andra skådespelarna i filmen är det särskilt två som förtjänar att framhållas. Dels John Beasley i den för honom helt perfekta rollen som Sonnys milde medhjälpare pastor Blackwell, dels Billy Bob Thornton. Denne spelar en ateistisk man vilken först motarbetar Sonny men som sedan, i en av filmens mest laddade scener, blir omvänd, efter att ha kommit till församlingens lilla träkyrka med en bulldozer i syfte att jämna den med marken.

Aposteln är en på sätt och vis ganska tragisk film, men den känns ändå upplyftande genom den djupa människokärlek som präglar den. Genom att den inte tar entydig ställning i den religiösa frågan borde den också kunna tilltala såväl ateisten som den själv religiöse.