Slutet av 50-talet och början av 60-talet diskuteras ofta som en gränsöverskridande ålder inom filmkonsten. Franska nya vågen såg dagens ljus och de mäktiga studiosystemen i Hollywood började tappa sitt grepp om publiken. Ungdomskulturen som hade växt fram gav upphov till en ny flora filmer som tänjde på de mer konservativa gränserna för vad som var tillåtet. Sexualiteten som på sin höjd hade uttryckts av en långt utdragen puss, började nu bubbla av lusta. I ljuset av denna utveckling kan Orson Welles En djävulsk fälla ses som både en underbar nostalgitripp tillbaks till studiosystemens hårdkokta film noir-genre, som en anarkistiskt lekfull utforskning av mediets möjligheter.

Öppningsscenen är och förblir en av filmhistoriens bästa scener. En oidentifierad mans händer planterar en armerad bomb i en bagagelucka på en bil. Några sekunder senare sätter sig en äldre välbärgad man och hans unga älskarinna i bilen och kör iväg. Henry Mancinis blås- och bongokomp vrider upp spänningen, medan kameran följer bilen längs flera kvarter i den lilla staden Los Robles, vars nattliv lyses upp av diverse tavernor. När bilen stannar vid ett trafikljus, byter kameran motiv och får syn på ett ungt par som korsar gatan. Det ska strax visa sig vara den mexikanska polisen Mike Vargas (Heston) och hans amerikanska fru Susan (Leigh). Samtliga är nu på väg mot den amerikanska gränsen och blir stoppade för tullinspektion. Älskarinnan i bilen klagar på att hon hör något tickande, men ingen tar henne på allvar. Medan bilen kör vidare in i USA, så stannar paret Vargas och Susan kommenterar att de aldrig tidigare varit tillsammans i hennes hemland. När de kysser varann smäller bilen och den tre minuter oavbrutna tagningen är över. I nästa klipp syns den eldhärjade bilen dunsa ner i marken.

Det sprängda paret visar sig vara stadens boss och en strippa vid namn Zita. Eftersom dådet skett på båda sidor av gränsen, så stannar Mike vid brottsplatsen för att delta i utredningen. Trots att han och hustrun är på smekmånad. "Of course, even on his honeymoon, the chairman of the Pan-American Narcotics Commission has a sacred duty to perform", kommenterar Susan syrligt.

Chef för utredningen blir den fete käppstödda Hank Quinlan (Welles), som av sina kollegor betraktas som den bäste detektiven i området. Det är hans skadade ben, påpekar dom, som ger honom en otrolig intuition. Vargas presenterar sig artigt, men inser snart att Quinlan helst inte vill ha honom där. Och det är det fler som inte vill. Småskurken Grandi, vars bror Vargas har satt i fängelse, kallar Susan till sitt hotellrum för att pressa henne att lämna stan med sin make. Men hon blir inte skrämd utan förlöjligar honom snarast. Efter att Vargas kommenterar att han måste delta i utredningen av bombdådet, åker Susan ut till ett motell på den amerikanska sidan där hon kan vänta i trygghet.

Som det snart ska visa sig, så finns det ingen rofylld tillvaro vid den lilla gränsstaden. Blåögde Vargas tror sig kunna assistera de andra poliserna, men bemöts med misstanke på grund av sin etnicitet. Quinlans intuitiva ben och goda deckarinstinkt visar sig snarare vara en blandning av korrumperade kontakter med stadens undre värld och en utvecklad förmåga att plantera ut bevis. Och Susans tillvaro på motellet blir snart hårt åsatt av ett ungdomsgäng som terroriserar henne från rummet bredvid.

Att Orson Welles på något sätt skulle vilja tillhöra den rock’n’roll-generation som 50-talet framavlade är självfallet nonsens. Med en bakgrund inom scen- och radioteater, tog han sig i början av 40-talet iväg till Hollywood för att göra banbrytande verk som Citizen Kane och De magnifika Ambersons – filmer som utvecklade de tekniska ramarna för filmskapande. Han gjorde såväl klassiska dramer (Macbeth och Othello) som film-noir (Farlig medpassagerare, Främlingen och Lady från Shanghai). För att finansiera sina filmer, ställde han upp som skådespelare i flera filmer, bland annat i Den tredje mannen (#50 på denna lista). Men En djävulsk fälla skulle bli hans sista film i Hollywood, där han tröttnade på såväl dålig kritik och produktionsförhållanden. Han fortsatte sitt filmande i Europa med varierande lycka.

I En djävulsk fälla finns således rötter i den film noir-genre Welles var insatt i. Men det finns även spår av hans erfarenhet av radioteater och ljudarbete. Filmen är konsekvent mycket underfundig med ljudet, där stor del av dialogen krockar med andra repliker och inget är helt uppenbart. Motellscenerna där rockmusiken blir alltmer påfrestande för Susan, eller de mummel som Quinlan uttrycker på fyllan, eller den avslutande avlyssningen är exempel på nydanande ljudexperiment i filmen. Russell Mettys foto är smått fantastiskt och gör Welles film till den snyggaste noir-filmen nånsin.

Men utöver de tekniska detaljerna är filmen även en snygg kommentar på förfallet hos en åldrad generation. Welles skådespeleri som den groteske Quinlan (vilket ofta av Mettys låga vinklar förstärker äckelheten) är helt strålande. Han mumlar om sin döda fru, beklagar sitt underbetalda jobb, sneglar lömskt på alla mexikaner och är rakt igenom en sorglig travesti. Det är som om Quinlan speglar Welles egna karriär som var på dekis, medan det ständiga korsandet av landsgränser i filmen förebådar Welles egna emigration. Självfallet mottogs inte En djävulsk fälla med vitsord vid dess premiär utan klipptes om av filmbolaget. Det skulle dröja tills efter Welles död innan filmen återställdes enligt hans önskningar. Antagligen berodde det svala mottagandet på filmens ytterst realistiska cynismer över poliskåren – korruptionen, rasismen och den godtyckliga synen på att stå över lagen. För man kan ju nämnvärt begrunda det faktum att ingen av poliserna i filmen konsekvent håller sig till lagen, inte ens den så rättrådige Vargas.

Värt att tänka på med En djävulsk fälla är också hur mycket den verkar ha influerat Hitchcock till hans Psycho (#45) – såväl Janet Leigh och hennes ansatta situation, som den frustrerat enslige motellägaren (Weaver) påminner. En kul grej till är det faktum att Welles enbart var påtänkt som skådis i filmen. Men efter påtryckningar från Charlton Heston fick han även ta över registolen, vilket kanske kan ses som Hestons främsta insats nånsin.