Sophies val markerade en vändning för Meryl Streep. Hon slog igenom internationellt med TV-serien Förintelsen (Holocaust) 1978, en tid då vi bara hade två TV-kanaler i Sverige (det pågick experiment med satellitsändningar, TV 3 visade spännande, ryska program från nån traktorfabrik i Sibirien som gick att se i fönstret på TV-affären där jag bor...).

Mary Louise Streep (f. 1949) debuterade på bio 1977 med en mindre roll i Fred Zinnemans Julia, tillsammans med den tidens giganter Jane Fonda och Vanessa Redgrave. I april 1978 (i USA, i Sverige fick vi vänta till hösten, eller om det var vintern) kom så TV-serien Förintelsen av Marvin J. Chomsky, åtta avsnitt som först sågs av halva det amerikanska folket, sen av kanske två tredjedelar av det svenska. 1977 hade "alla" sett Rötter (också denna en TV-serie av Chomsky), nu var det Förintelsen som gällde, med bland andra James Woods som Streeps bror, Sam Wanamaker, Fritz Weaver, David Warner som Reinhard Heydrich, Nigel Hawthorne, Ian Holm som Heinrich Himmler och Michael Moriarty som den vedervärdige SS-officeren Erik Dorf...WOW, vilken uppsättning! Väldigt många i denna eminenta TV-serie blev Emmynominerade, men bara två kunde vinna, och det blev givetvis Streep och Moriarty.

Samma år medverkade Streep i den internationella succén The deer hunter (som renderade henne den första av inte mindre än 13 - hittills - Oscarsnomineringar) på bio. Redan nu fick hon smaka på den beska kritik som hon fick leva med ända fram till vändningen i och med Sophies val; hon anklagades allt oftare för att alltid vara tekniskt alltför perfekt och närmast frånvarande i sina framträdanden på den inte alltid så vita duken. Hon la sig exempelvis alltid till med den rätta brytningen eller accenten, och hennes agerande var alltid så gott som fläckfritt - men ack, så tråkigt och kyligt! Var fanns inlevelsen och känsloutspelet? Kritiken blev ännu hårdare i och med filmer som Kramer mot Kramer (mot en fenomenal Dustin Hoffman - bägge fick en Oscar) 1979, Den franske löjtnantens kvinna 1981 och Tyst som natten 1982.

Med hennes fantastiska utspel, djupa inlevelseförmåga och en magisk utstrålning kammade hon hem sin andra Oscar, denna gång för en huvudroll, i mars 1983 för rollen som den ångestfyllda polskan Sophie Zawistowska. Hon överlevde visserligen koncentrationslägren i Tyskland under andra världskriget, men miste bägge sina barn, varav det ena i en för henne fasansfullt traumatisk situation. Hon har därefter, två år efter kriget, hamnat i invandrarkvarteren i Brooklyn, New York, där hon sammanlever med den schizofrene och manodepressive Nathan Landau (superbt spelad av vid den här tiden okände Kevin Kline i sin debutroll), som utger sig för att vara forskare. Även Sophie vilar på en hemlighet, rörande hennes far. I samma hyrehus bor den unge, aspirerande författaren Stingo (författaren William Styrons, f. 1925, alter ego - boken Sophie's choice släpptes i USA 1979), som blir Sophies och Nathans bästa (enda?) vän, och snart är de oskiljbara. Men det dyker upp mörka moln på himlen, och Stingo märker allt oftare att både Sophie och Nathan är ganska vårdslösa med sanningen. Vad filmen lider närmar sig alla den oundvikliga konfrontationen, och slutet är allt annat än lyckligt.

Sophies val regisserades av veteranen Alan J. Pakula, själv polskättling, som hade flera thrillers - en del av politisk natur - bakom sig på 1970-talet, som Klute - en smart snut 1971, Sista vittnet 1974 och Alla presidentens män 1976. Sophies val genererade den tredje av tre Oscarsnomineringar, för bästa överförda manus. 1998 dog han tragiskt, 70 år gammal, i en bilolycka på Long Island utanför New York. Den spanske fotografen Néstor Almendro (1930-92) hade plåtat Meryl Streep redan tidigare, två gånger dessutom, i Kramer mot Kramer och Tyst som natten. Det enastående snygga fotot, i kombination med en väl avvägd blandning av klassisk musik (Bach, Mozart, Beethoven, Schumann...) och Marvin Hamlischs soundtrack gör denna film till en av de bästa jag någonsin sett, en av kanske ett dussin fempoängare av de tusentals filmer jag sett under 25 års intensivt tittande (och några års slötittande...).

Meryl Streep har aldrig varit bättre, varken förr eller senare, och många betraktar fortfarande denna film som hennes magnum opus. Hon skulle fortsätta göra perfekta roller med oklanderliga accenter, och fortsätta håva in Oscarsnomineringar (för bland andra Silkwood 1983, Mitt Afrika 1985 och Broarna i Madison County 1995, och så sent som i mars i fjol hade hon vunnit ännu en nominering, denna gång för bästa biroll i Adaptation. Hon har, kan man säga, fått en ny karriär i det seriösa rollfacket de sista åren - nu som mogen kvinna - efter att ha velat poppa upp sig och gjort både komedi (En hondjävuls liv och lustar 1989, Vykort från drömfabriken 1990) och actionthriller (River wild 1994) - medvetna försök att ändra sin lite tråkiga image och att rädda en kantrande filmkarriär i mitten/slutet av 1980-talet. Men nu är hon tillbaka på rätt köl, och vi kan fortsätta räkna med fler stordåd från hennes sida.

Fotnot: Stingo spelas av Peter MacNicol i sin blott andra filmroll, föga framgångsrik senare i sin filmkarriär, desto mer populär för sin roll som John Cage i TV-succéerna Ally McBeal och Ally - men nu kommer han snart i komedin Sexpert, med bland andra Jamie Foxx och Jennifer Esposito.