Vad är det som gör Karaktären till en fantastisk film? Är det de mörka och detaljrika miljöerna, de färgstarka och intressanta karaktärerna, den enkla men gripande historien eller helt enkelt det faktum att de snackar så jädra underhållande i Nederländerna? Mike van Diems thrillerbetonade familjedrama är inte bara gripande utan även våldsamt snyggt.

Historien är rätt så mörk, men inte desto mindre charmig. Jacob Katadreuffe är son till Joba Katadreuffe och Arend Barend Dreverhaven. Familjesituationen är inte den bästa för den unge Jacob. Hans fader är en lika respekterad som fruktad indrivare i staden, och han lever ensam sedan Joba vägrat äkta honom. Joba är en inte så lite nervig moder som vägrar att yttra ett ord till sin son, eller någon annan heller för den delen. Relationen mellan far och son blir sedermera alltmer spänd, och den djupt plågade Dreverhaven klarar inte av att närma sig sin son på något annat sätt än att stämma honom.

Dreverhaven finns dock i bakgrunden hela tiden, och ser till att Jacob klarar sig. Han hyser en sorts skruvad hatkärlek för sin son, samtidigt som Jacob känner sig alltmer hatisk mot sin far. I filmen vår vi följa hur Jacobs karriär börjar ta fart. Han kämpar för att bli en advokat, och är framgångsrik i det han gör. Snart blir han förälskad i en kvinna, och som alla andra kärlekshistorier på film är inte heller denna speciellt enkel. Vi actionfanatiker får även vår beskärda del i form av diverse våld toppat med ett brutalt slagsmål i slutet.

Filmen är mörk, mörk, mörk. Karaktärerna är av de svårmodiga slaget, men det finns samtidigt en sorglighet i dem som gör att man sympatiserar med dem och tar dem till sig. Både modern Joba och fadern Dreverhaven är underbart skildrade. Humorn är inte speciellt påtaglig, dock finns det ett fåtal ställen där man inte kan låta bli att dra på smilbanden – om inte av ren glädje så av värmen filmen är gjord med. Specifikt den scen där Jacobs mor för en gångs skull öppnar munnen och kärnfullt kommenterar hans trassliga kärleksrelation.

Filmen vann inte enbart en välförtjänt Oscar för bästa icke engelskspråkiga film 1998; den föll även svenskarna på läppen. 1999 drog den nämligen hem en Guldbagge för bästa utländska film. Inte illa för en deprimerande, varm och stilfull familjedramathriller, där de snackar så lustigt att man nästan vill garva – om de snackar alls, vill säga.