Alldeles för ung för att förstå alla komponenter i Oliver Stones film – den historiska bakgrunden, det turbulenta politiska läget, karaktärernas åsiktsmässiga tillhörigheter – bänkade jag för ett drygt decennium mig ner i biofåtöljen på den numera nedlagda biografen Kista 1-2-3 (långt innan det nuvarande massiva multidukskomplexet ens var i skisstadiet). JFK om mordet på USA:s president John F. Kennedy blev därmed den dittills längsta film jag nånsin hade sett. Drygt tre timmar, vilka dock kändes som en omtumlande berg- och dalbanefärd som aldrig slutade att fängsla. Sedan dess har jag sett om den ett antal gånger och slutar inte häpnas över den våldsamma energin och furiösa tempokänslan som Stone levererar.

Oliver Stone hade under de fem förflutna åren innan JFK redan etablerat sig som en högljudd samhällsröst i USA och i en rasande takt släppt sex filmer som samtliga kritiskt behandlat de förenade staterna. Desillusionerade journalister, hänsynslösa radiopratare, cyniska börsmäklare, sargade krigsveteraner, alla utgjorde de Stones galleri av anti-hjältar som pekade fingret åt övermakten. När det stod klart att Stone sedan skulle behandla nationens största trauma i modern tid var det inte frågan om han skulle göra en subjektiv bedömning, utan hur långt han skulle våga gå.

JFK baserar sig på konspirationsskribenten Jim Marrs bok Crossfire och distriktsåklagaren Jim Garrisons bok On the trail of the assasins. I centrum står just den sistnämnda åklagaren, Costner i sitt främsta Gregory Peck/James Stewart-esse, som efter visst grävande i fallet inser att den officiella Warren-rapporten om mordet inte kunde stämma. Verklige Jim Garrison skymtar ironiskt nog i filmen som just Earl Warren. Huvudkärnan i Garrisons teorier är den tekniska bevisningen om de dödande skotten. Efter noggranna undersökningar kommer han och hans team fram till att Lee Harvey Oswald (en ovanligt lågmäld Oldman) omöjligen kunde ha beskjutit Kennedys bil ensam. Således omintetgörs Warren-rapportens slutledning om Oswald som ensam mördare.

Garrisons teorier är intressanta i sig eftersom de blottlägger en gåta som, likt Palme-mordet, fortfarande kvarstår. Men inte enbart genom att de i första hand avslöjar falskheten i en massiv utredning, utan att detta i andra hand även underminerar den juridiska grunden i USA. Därav går det inte att slita sig från Stones film. Sanningen har sällan känts så eftertraktad som under tre timmar JFK. Men samtidigt är det också en film som problematiserar sanningen, eftersom det omöjligt går att följa upp alla teorier som levereras. Garrisons persona är såväl i filmen som i verkligheten omstridd för att ignorera motstridande fakta. Stone ger honom dock mer cred än han innan filmens tillblivelse någonsin fick.

Framför allt är Stones film ett otroligt vällustigt hantverk. Han blandar verkliga filmupptagningar, bl a den legendariska Zapruder-filmen som blev ett nyckelbevis i utredningen, med spelscener. Leker ofta med hypotetiska skeenden och följer Garrisons tankeverkstad i alla dess skiftningar. Scenen där Garrison tittar på TV och får bevittna Jack Rubys dödsskjutning av Oswald är i sig en så kraftfull upplevelse att man tappar hakan. Denna sorts växling mellan en sextiotals TV-upptagning, eller andra verkligt filmade flashbacks, och de nyinspelade filmscenerna är delikat klippta av Joe Hutsching och Pietro Scalia. Robert Richardsons foto bidrar också till att knyta samman Stones subjektiva historia med verkligheten i en fullkomligt osynlig bravur. Manipulation och tvetydighet har sällan känts lika exotiskt som i JFK. Och på så sätt blir filmen mer än en historielektion (och –revision) ett uttryck för den ångest som än idag präglar många amerikaner – var ligger sanningen egentligen? Det ursinniga tempot flankerat av Costners ihärdiga patos är ett mäktigt destillat av denna frustration.