Efter en briljant utflykt i 1800-talets England, tog sig taiwanesiskfödde regissören Ang Lee an Rick Moodys roman om sargade äktenskap och frustrerad sexualitet i ett annars så frigjort sjuttiotals-USA. Hans adaption vibrerar av såväl förnuft som känsla.

Familjerna Hood och Carver är grannar i samma övre medelklassförort i Connecticut. Föräldrarna bjuder stundom in varann på middagar där de förstrött över några glas vin diskuterar allt från Långt ner i halsen till senaste framgångarna i samtalsterapin. Barnen som får hjälpa till att duka lyssnar med spända öron medan de smuttar på vinet i köket. Under den präktiga fasaden bubblar dock missnöjet och åldersnojorna. Impotens och slentrian har krasat åtminstone paret Carvers relation, där hustrun Janey (Weaver) istället lyckats snärja Ben Hood (Kline) till eftermiddagsälskogar. Elina Hood (Allen) misstänker att något är i görningen, men vet inte om hon ska reagera förbannat när hon själv är ganska uttråkad av sin make. Dessutom hänger skuggan av fri kärlek och fördomslöshet över deras sorgsna tillvaro.

De två bröderna Mikey (Frodo-Wood) och Sandy Carver (Little Man Tate-Hann-Byrd) som gärna tjuvlyssnar på vuxenmiddagarna sluter sig i övrigt i sina egna skal. Pappa Jim (Sheridan) är oftast på affärsresa och mamma är upptagen med grannpappan. Mikey häpnar över naturens under och försjunker sig gärna i vetenskapsböcker, medan Sandy hellre ägnar sig åt att spränga modellflygplan i luften. När mamma Janey ber honom att leka med en piska istället, blir det balkongrosorna som får duka under. Bröderna har för övrigt det gemensamt att de båda är kära i granntjejen Wendy (Ricci), Ben och Elinas dotter. Mikey är hemligt tillsammans med henne och i en, sånär på fallna höstlöv, tömd swimmingpool möts de och övar in sina kyssar. Den sexuella lek som inte verkar alltför avlägsen och som verkar så naturlig i föräldrarnas samtal, ter sig dock väldigt ångestfylld och får inte blyghetens barriär att rämna. Wendy som framför TV:n har lätt att syna Nixon i sömmarna, har svårare att veta var hon själv ska ta vägen. Och bortrest på privatskola är hennes storebror Paul (Spindelmannen-Maguire) som tolkar familjelivet ur analyser av seriehjältarna Fantastiska Fyran – medlemmarna är varandras anti-materia och ju närmare de är varann fysiskt, desto mer försöker de att lämna dem bakom sig.

Ang Lees 70-talsbetraktelse är inte helt beroende av varken tidsålder eller spelplan. Att den sexuella revolutionen kommit och gått ekar förvisso i bakgrunden. Men i den gemytliga förort som familjerna Hood och Carver lever, är snarare känslan av den perifera existensen det mest klingande. Att världen passerar någon annanstans och att omvälvningarna inte direkt berör dem. "I think we’re on the verge of saying something…on the verge", kommenterar Ben åt sin älskarinna i ett försök att kompromissa mellan sina två relationer. Men just detta nästan, denna gräns som ingen riktigt vågar kliva över, blir ändå bestående. Allt känslomässigt liv konformeras till det trygga och säkra och fryser likt träden till is. Således blir The ice storm en av de mest förtjusande filmerna i pessimismens tecken.

Men i all denna emotionella istid, lyckas Lee berätta många små berättelser av väldigt varierande sentiment. För varje gång jag ser om filmen, tenderar jag att sympatisera med olika personer. Joan Allens timida och ungdomstörstande hemmafru vinner väl oftast den striden, men det är svårt att inte falla för Sigourney Weavers mansslukerska som tar för sig av livet, men till sist kurar ihop sig på sin vattensäng. Och i ungdomsskildringarna har det sällan gjorts så lysande och mystifika porträtt. Christina Riccis Wendy är kanske den mest nyanserade i sina tvära kast mellan tjejen som vill rida på pappas rygg och som i Nixon-mask inleder en hångelstund med pojkvännen. Men också den sammanbitna Adam Hann-Byrd som gömmer sin nytillkomna sexuella ångest bakom en terroristjugend-fasad är fullkomligt strålande.

Balansen i The ice storm mellan pricksäker tragikomik och oerhörd livsangst har nästan varit stilbildande inom den amerikanska independentfilmen på senare år. Som en film som överbryggar generationsklyftor och blottlägger individers kamp för känslomässigt självförverkligande är det dessutom en av de starkaste filmerna någonsin. Ang Lees film kommer inte fungera så bra för att lindra folks depressioner, men om man vill fälla en tår över livets futilitet så är den fullkomligt perfekt.