Detta är en av mina absoluta favoritfilmer och en film som jag alltid försöka pracka på filmintresserade bekantskaper vilka ännu inte sett den. Då de frågar vad den handlar om har jag svarat att det är "en musikal om döden". Efter det har ingen varit intresserad av att se den. Så jag antar att jag borde sluta med det. Särskilt som det dessutom inte är helt sanningsenligt. En film med musikalnummer är det förvisso, men till stor del är dessa fullt integrerade i handlingen därigenom att den utspelar sig i Broadway-miljö, undantagen är hallucinationer, så det spontana utbristande i sång i vilken situation som helst som gör att många skyr musikalgenren slipper man här. Vad sedan döden beträffar intar den förvisso en central roll i filmen, men liksom i så många andra verk om döden handlar det egentligen om dess motsats, om livet och om hur det bör levas.

Huvudpersonen Joe Gideon är en koreograf och regissör i fyrtioårsåldern vars kropp är på väg att lägga av. Ett faktum som inte är underligt alls med tanke på hans arbetsnarkomani, hans rökande och drickande och amfetaminknaprande. Dessutom knullar han runt en hel del, vilket i sig kanske inte direkt försämrar hälsan men i alla fall inte gör hans liv mindre komplicerat. Trots hans otrohet är han dock en väldigt sympatisk karaktär med ärlighet som ett av sina mer framträdande drag. Filmen följer honom under de sista månaderna av hans liv, då han först sysselsätts av ett påkostat musikalprojekt och av att klippa färdigt en film han gjort, sedan ligger inlagd på sjukhus för hjärtbesvär. Här och var finns inklippta små scener där han samtalar med Döden i en vacker ung kvinnas gestalt. Mot slutet har han hallucinationer i form av musikalnummer - varav det avslutande är oförglömligt! Och faktum är att filmen trots att den slutar med döden och hela tiden har en allvarlig grundton bitvis är riktigt rolig.

Till stor del är det en självbiografisk film för regissören och manusförfattaren Bob Fosse, vilken även gjorde bl.a. Cabaret och Star 80, och låg bakom den ursprungliga scenversionen av Chicago. Det självbiografiska är något som på sina håll blir väldigt tydligt. Så handlar t.ex. filmen Gideon klipper om en stå upp-komiker, medan Fosses egen föregående film var en film om Lenny Bruce. Med det i bakhuvudet förstår man att detta är ett djupt personligt och självutlämnande verk, vilket givetvis ger det en extra dimension. Faktum är förresten att även det i filmen som omöjligt kunde vara självbiografiskt då den gjordes, dvs. döden, i efterhand kom att bli det. Precis som Joe Gideon dog Bob Fosse av en hjärtattack, om än först åtta år senare.

Showtime är på de flesta punkter en mycket välgjord film. Dess musikalnummer är antagligen vad man lättast minns efteråt, men den hade varit en stor film även dem förutan. Inte minst tack vare det känsliga och sympatiska sätt på vilket Fosse gestaltar mänskliga relationer. Därtill hjälpt av en genomgående förstklassig skådespelarensemble med Roy Scheider i spetsen, i rollen som Gideon. Dennes samspel med unga Erzsebet Foldi i rollen som Gideons dotter från ett tidigare äktenskap är direkt rörande. Scheider är här överhuvudtaget helt strålande, och det är med sorg man måste konstatera att han som var en av 70-talets främsta skådespelare, med huvudroller i kritik- och publiksuccéer som Hajen och French Connection, nu inte haft en enda riktigt stor roll på åtskilliga år. Själv trodde jag länge att han var död, att det var därför man inte längre hörde talas om honom. När det var dags för Oscargalan fick Showtime inte mindre än nio nomineringar, och den vann i fyra av klasserna.