Wong Kar Wai är onekligen en av världens främsta filmkonstnärer för tillfället. Hans egensinniga känsla för rumsliga lösningar och sina karaktärers rörelser värmer nog varenda cineast i hjärtat. Det är inte frågan om att följa traditionellt dialogdrivna mallar, eller att för den delen koncentrera sig på ren bildmagi. Kar Wai lyckas kombinera elementen till att återge själslig glöd hos sina karaktärer och konkret iscensätta deras minnen och tankevärldar. Hans senaste guldpalmskandidat skiljer sig på så sätt inte från hans tidigare nominater (Happy together och In the mood for love). 2046 är en drömlik skildring av författaren Chows (Leungs karaktär från In the mood...) återblickar på de kvinnor han varit kär i, samtidigt som han skriver en futuristisk roman där personerna ur hans förflutna ges nya gestalter.

Det finns en idé med 2046 som är otroligt vacker och för vita duken ganska sällsynt. Nämligen att kärleken är relativ och svårligen reducerad till en perfekt idyll av man möter kvinna och pang bom är det klart. "Kärlek är en fråga om tajmning – det är meningslöst att träffa den rätta vid fel tidpunkt", resonerar Chow. Tony Leungs författare går från kvinna till kvinna och hittar hos var och en något nytt, något fullkomligt eget och högst intressant. Relationerna tar slut, men i retrospektivet var upplevelserna av dem alla värda något.

Kar Wai gör inte Chows promenad längs minnesgatan enkel för åskådaren. Endera julafton sent 60-tal, endera tidigt 60-tal. Mitt i en dejt klipper han in bilder av andra kvinnor som Chow plötsligt erinrar sig om och sedan avbryts det för hans imaginära futurum och det tåg som tillryggalägger samma sträcka om och om igen. Poängen är att ge en djuplodad bild av det mänskliga psykets sinne för triviala minnesdetaljer och hur dessa genomsyrar vardagliga möten med nya människor. Hur en relation gång på gång reflekterar gamla förhållanden.

Men även om 2046 är en i raden av vidunderligt vackra Kar Wai-produktioner (med ständige fotografen Christopher Doyle i vanlig högform), så är det en historia som lider av ett alldeles för splittrat upplägg. Chows karaktär lägger stor tonvikt vid vissa karaktärer, till exempel den svarthandskade Su Li Zhen (Gong Li) eller den mördade Lulu (Carina Lau, Leungs flickvän sedan många år tillbaks). Men denna tyngd blir något märklig när ingen av dem ges vidare speltid. Och Maggie Cheung skymtar förbi som den tidiga frun (från In the mood…) i några korta sekunder. Istället blir Zhang Ziyis och Faye Wongs karaktärer mest tongivande för filmen. I det förstnämnda fallet en aning för mycket, medan kapitlet om Wongs Jing Wen är filmens starkaste parti. Samspelet mellan Leung och Wong (deras fjärde filmmöte sedan Kar Wais Chungking Express) är perfekt stämningsmättat och det är också där som Kar Wai lyckas knyta samman Chows minnesutlägg med sin futuristiska kreation på bästa vis.

2046 är i sina bästa stunder en nytappning av Alain Resnais I fjol i Marienbad, samt en mix av den och Kar Wais tidigare berättelse om Chow. Enligt min mening är Kar Wai Resnais främste arvtagare när det gäller att skildra minnets illusoriska dimensioner, även om han ofta gör det på ett mer konkret vis. Men förutom en ojämn struktur så faller filmens majestät också på grund av de något oväsentliga framtidsmiljöerna. Inom författaren Chows skapande är dessa världar passande allegorier för hans repetitiva förflutna, men i de animerade Metropolis-aktiga stadssfärerna (uttalat sponsrade av LG Electronics) blir hans känslor för mycket fantasi och för lite äkta vara. Till skillnad från glöden i Kar Wais tidiga filmer blir resultatet detsamma – för mycket lek och för lite intimitet.