Strax efter Kennedymordet och mitt under pågående kapprustning och så kallad politik om flexibel respons, släpptes Stanley Kubricks Dr. Strangelove 1964. Som svart, provokativ, politisk satir med knivskarp kritik mot många håll saknar Dr. Strangelove, vad jag vet, motstycke. De komiskt pricksäkra situationerna och karaktärerna gör det absurda i kärnvapenrustningen så konkret, att man inte kan undgå allvaret i kritiken. Det känns som att filmen själv gör en poäng av att Kalla krigets ideologi växte sig så oförnuftig, att humorn blev enda möjligheten att på ett begripligt sätt skildra allvaret i det.

Dr. Strangelove klipper fram och tillbaka mellan tre parallella händelseförlopp: General Jack Ripper (Sterling Hayden) på Burplesons flygbas beordrar sina B52-plan att gå in över Sovjet för att genomföra en "Plan R": Återgäldning med kärnvapen. När utbytesofficeren Lionel Mandrake (Peter Sellers) försöker stoppa honom, möts han bara av Rippers tobaksrök och hans beslutsamhet att en gång för alla göra slut på den kommunistiska infiltrationen och dess förgiftning av vad han kallar värdefulla kroppsvätskor. Rippers idé är att eftersom hans plan inte kan kallas tillbaka, återstår bara två alternativ för USA — total utplåning eller totalt engagemang i kriget (det vill säga total utplåning av fienden).

Under tiden pågår ett möte i Pentagon för att klara ut vad som pågår och försöka förhindra det. President Merkin Muffley (Peter Sellers igen) får veta av den sovjetiska ambassadören att en kärnladdning som exploderar över Sovjet, omedelbart kommer att utlösa en domedagsmaskin som förstör allt liv och täcker jorden i 93 år med en radioaktiv dimma. Inför detta hot föreslår den nyrekryterade före detta nazisten Dr. Strangelove (åter Peter Sellers!) att man låter bevara vissa utvalda, överlägsna individer.

Samtidigt med händelserna i Pentagon och på flygbasen följer vi också ett av de anfallande planen, under ledning av major "King" Kong (Slim Pickens). Major Kongs sätt att uppfatta allvaret i situationen är att lova besättningen högre lön när kärnvapenutrotningen är över och sätta på sig sin cowboyhatt istället för hjälmen. Och när han förlorar radiokontakten med land, blir han det enda av planen som inte kan nås av ordern om återkallande som presidenten till slut lyckas skicka iväg. Ridandes på en missil ut från planet och viftandes med sin hatt, står Kong för en av filmens mest minnesvärda scener.

Som i många av Kubricks filmer, är det parodierande inslaget inte bara riktat mot den specifika situation som behandlas, utan även mot mer generella tendenser. I Dr. Strangelove är den mest uppenbara kritiken visserligen riktad mot Kalla krigets kapprustning och terrorbalans, men även till exempel den militära mentaliteten i allmänhet får sig en känga genom den frenetiskt tuggummituggande Buck Turgidson (George C. Scott) i den högsta militärledningen. Turgidson vägrar varje försök till samarbete med ryssarna, även om det är enda sättet att undvika total förintelse. Han tycker att en förlust av 10-20 miljoner civila amerikaner är "acceptabel" och hans enda kommentar när han inser den situation som uppstått med ryssarnas domedagsmaskin är "Gee, I wish we had one of those doomsday machine things".

De sociala spelreglerna mellan världspolitikens makthavare är en annan av de punkter Kubrick går till anfall mot. Nukleär förintelse plockas ner praktiskt taget till nivån av en tebjudning när general Turgidson pratar med sin älskarinna på telefon, ryska premiärministern är berusad, ambassadören länge och omständligt väljer vilken maträtt han ska äta före mötet och presidenten lägger både tid och möda på långa artighetsfraser i sina telefonsamtal – allt under en pågående (inter)nationell kris och med bara några minuter kvar tills kärnladdningar når fientligt luftrum.

Den subtila, men grova, ironin gör att Dr. Strangelove har en tendens att växa när man ser om den: Våldsamma eldstrider utspelar sig under skylten "Peace is our profession"; Turgidson har en pärm framför sig märkt "World targets in Megadeaths"; världen förintas i en kärnvapenexplosion till sången "We'll Meet Again"; och karaktärernas namn är grova, ofta sexuella, anspelningar — exempelvis den fertilitetshöjande örten "Mandrake" eller "Merkin Muffley" där merkin är slang för det kvinnliga könsorganet och muff motsvarar kvinnligt könshår.

Dr. Strangelove skulle ha släpps 1963, men blev på grund av mordet på Kennedy och andra omständigheter försenad. När den kom i januari 1964 hade bolaget dessutom tvingas lägga in en varningstext i filmens början: "It is the stated position of the United States Air Force that their safeguards would prevent the occurrence of such events as are depicted in this film…". Avsaknaden av självkritik i en sådan kommentar tycker jag snarast höjer filmens trovärdighet.