I början av detta år, kanske i mars nån gång, la jag ut tre amerikanska filmer på Vujer i princip samtidigt. Gemensamt för dessa tre var att de alla hade en av Hollywoods stora stjärnor i huvudrollen, och att jag direkt kände att detta var en film som var utformad enligt regel A1, alltså en film där du redan då då läser om den gäspar ointresserat och undrar om inte den där filmen redan gjorts - ett par gånger, minst. "Den där filmen" i detta fall var The sentinel, Firewall och - 16 blocks. Tre filmer som verkligen inte tillför genren något nytt, däremot huvudpersonernas plånböcker.

I 16 blocks anförtros alltså den försupne snuten Jack Mosley (den 51-årige Walter Bruce Willis i lös mustasch) det föga avancerade uppdraget att frakta en styck fånge, Eddie Bunker, de sexton Manhattankvarteren från häktet till rättssalen. Eddie (den 32-årige Dante Smith, alias Mos Def, från Liftarens guide till galaxen) har en förmåga att låta flabben flöda likt Niagarafallen, han är kort sagt en riktig motormouth eller blobbermouth, vilket man nu föredrar. Eftersom han är så satans sävlig antar jag att blobbermouth passar bättre. Eller pratkvarn. Vad han pratar om? Vet ej, det inte viktigt. Ibland är det roligt, oftast är det bara tjatigt, segt och ansträngt. Jobbet att frakta denne fånge de sexton kvarteren skulle i normala fall ta cirkus en kvart, men redan då Jack efter bara någon minut stannar till för att köpa frukost (en halva whiskey) uppstår problem då hans kärra peppras med kulor från flera olika håll. Någon är uppenbarligen ute efter Eddie, och denne Någon skiter i om Jack stryker med - faktum är att det verkar som att man VILL att han ska dö i tjänsten.

Att Eddie i själv verket är ett viktigt vittne vid den stundande rättegången om halvannan timme, där ett gäng korrupta poliser står vid skranket, är nånting som kommer fram efterhand men också nåt som vi själva kunde lista ut redan innan vi börjat titta på filmen. Jack erbjuds vid flera tillfällen en väg ur det hela, oftast av forne vapendragaren Frank Nugent (som spelas av alltid utmärkte David "Babyface" Morse), en smal väg där han erbjuds både äran och skinnet i behåll. Alla räknar förstås med att den gravt alkoholiserade Jack fullkomligt skiter i hur det går för Sladdertruten, och att han i alla fall inte kommer att stå i vägen när ett halvdussin korrumperade kollegor försöker skjuta av honom själv mustachen. Men då hade det ju inte blivit nån film om den typiskt amerikanska underdogen/superhjälten, den där John Waynes "A man's gotta do what a man's gotta do"-hårdingen som alla amerikaner drömmer om att bli - och hoppas att deras president ska vara. Och eftersom Willis är en av många medproducenter måste det ju bara bli så, att en luggsliten snut på dekis som alla skrattar åt bakom ryggen fullföljer sitt uppdrag, dock ej utan att först ha snott både hela avslutningen - och stora delar av handlingen för den delen - från den betydligt mer begåvade Hetsjakten (1977) av Clint Eastwood, respektive den så oerhört mycket roligare Midnight run från 1988, där den torre människojägaren i Robert De Niros skepnad tvingas åhöra den tjatige fången/vittnet (Charles Grodin) i en två timmar lång film som bjuder på både styv action och smarta one-liners.

Men visst, gillar du Bruce Willis tittar du väl på 16 blocks oavsett vad övertecknad anser. Inget fel i det, den bjuder ju på 99 minuters barntillåten (från 11 år) underhållning efter välkänt mönster, och vill du vara säker på var du placerar dina pengar är Bruce Willis alltid ett säkert kort - man vet vad man får. Och nöjer man sig med det, så...