Det gläder mig oerhört att den film som kröner Stanley Kubricks segertåg på denna topplista (tidigare # 49, 47, 46, 18 och 17) blir hans i mitt tycke allra bästa – 1700-talseposet Barry Lyndon. Med detta sagt, så avslöjas det förvisso att det inte dyker upp några fler av hans verk på listan. Men även en Kubrick-kännare skulle nog ha svårt att argumentera för någon annan film som skulle kunna toppa de sex redan redovisade.

Likt flera andra av Kubricks filmer har även denna en litterär förlaga – William Makepeace Thackerays roman The Memoirs of Barry Lyndon, Esq. Med Michael Horderns välartikulerade stämma, får vi följa unge Redmond Barrys (O’Neal) resa från fattigt bondliv på engelska landsbygden till välställt adelsmannaskap. Den första delen berättar om den långa strävsamma vägen via krossad kärlek, påtvingad exil och det sjuåriga kriget som Barry kämpar sig fram på, innan han till sist gifter sig med den rika änkan Lady Lyndon. Andra delen går in på Barrys svekfulla natur som efter den romantiska duperingen av sin hustru, nu nöjer sig gott med rikedomarna och adelsstatusen. Men hans apatiska inställning till sin familj slår till sist bakut och han inser för sent att hans kärlekslöshet och ärelystenhet kostar honom dyrt.

I ett land vars filmproduktion av och an kostar på sig stora kostymdramer, så är Kubricks bidrag till genren självfallet inget annat än triumfartat. Kubrick fördjupar sig i historien, med många scener efterliknande landskapsmålaren Thomas Gainsboroughs verk. Fotografen John Alcott beter sig som om han vore Sven Nykvist, Vittorio Storaro och Vilmos Zsigmond på samma gång. Såväl de omfattande landskapsbilderna som de beryktade kortspelsscenerna (där NASA levererade en ny ljuskänslig kamera som gjorde filmning med enbart levande ljus möjlig) är oerhört vackra och har en sådan sällsamt praktfull lyster att enbart Louvren känns som en värdig biosalong. Miljöerna och kostymdesignen är dessutom prickfria. (En Oscar gick här till svenskan Ulla-Britt Söderlund som tidigare gjort kläder till Jan Troells utvandrarfilmer, samt även skulle göra kläddesign till danska TV-serien Matador och Hans Alfredsons Den enfaldige mördaren innan hon dog 1985 enbart 42 år gammal.)

Men även om Barry Lyndon är ett fulländat konstverk, så är det i Kubricks regi dessutom en film som är ytterligt cynisk över människans förhållande till makt. Barry är till en början ambitiös och i sin naivitet någorlunda sympatisk. Men när han stiger i rang fördunklas hans sinne alltmer och till sist växer hans girighet i relation till hans nyfunna skatter och egendomar. Det dröjer inte längre än till resan hem från bröllopet, innan Barry demonstrerar med en rökpuff i ansiktet hur äktenskapet mellan honom och Lady Lyndon kommer yttra sig. Som berättaren formulerar det: "Lady Lyndon was soon destined to occupy a place in Barry’s life, not very much more important than the elegant carpets and pictures, which would form the pleasant background of his existence". En enklare omskrivning vore att säga att Barry mot slutet resignerar till att vara en simpel tjuv. Även i hans egna ögon.

Till alla hyllningsaspekter måste man även tillägga det fenomenala skådespeleriet. Som sig bör i en Kubrick-film, är det inte frågan om ett naturalistiskt aktörsspråk. Vad som i andra filmer skulle resultera i högljudda vredesutbrott, blir snarare koncentrerat till extremt ilskna blickar. Som när Barry ser sin styvson Lord Bullingdon offentligt håna honom, eller när Barrys mor avskedar den lojale prästen och revisorn Samuel Runt. Detta utstuderat stilistiska agerande bemöttes med ljummen kritik när filmen släpptes, men är sammanlänkat med Kubricks estetiska vision där karaktärerna blir som människor i tavlor. Blickspråket får bli den enda dynamiken och därav avsevärt mer frustande laddat än tusen ord. Utöver de ledande rollerna är mina personliga favoriter Leon Vitali (som den förargade Lord Bullingdon), Leonard Rossiter (som den fege kapten Quinn) och den alltid så silkeslena Philip Stone (som sekreteraren Graham). (Leon Vitali gjorde inga mer roller för Kubrick, men förblev vid hans sida som personlig assistent vid hans resterande filmer.)

Sist men inte minst måste man även påpeka att Barry Lyndon är en film fylld av humor. Redan den inledande scenen där Barrys far presenteras av berättaren slår an den komiska tonen. En duell mellan två män ska äga rum ute på en äng. "Barry’s father had been bread, like many other young sons of a gentile family, to the profession of the law. And there is no doubt he would have made an eminent figure in his profession…" Två skott smäller av och en man faller till marken. "…had he not been killed in a duel, which arose over the purchase of some horses." Berättarens vältajmade vändning i sin monolog uttrycker först den något morbida antitesen till sin inledning, men fortsätter just därefter med att påpeka meningslösheten i skeendet. Duellen som ändade faderns liv ägde rum på grund av ett futilt gräl. Inte enbart präglar denna inledande scen resterande monologer humormässigt, utan den slår även an tonen för den löjliga inställningen hos människor att ta till vapen för att lösa konflikter. Den emblematiska duellen återkommer därav flera gånger i filmen och har ofta avgörande betydelse i negativ bemärkelse. Det är ju något typiskt att en film med en så uppenbar anti-krigsinställning sägs ha orsakat Kubrick att hamna på IRA:s hit list – enbart på grund av att filmen till en början spelades in i Irland och involverade brittiska arméer.

Läs även Magnus Johanssons recension (2001-09-26) här.