Woody Allen må vara en skitstövel i mångas ögon och under de senaste åren även en ganska tradig filmskapare. Och att säga att hans 70-talsfilmer förlåter allt kanske är detsamma som att säga att O.J. Simpsons tacklingar på fotbollsplanen förlåter hans gärningar på 90-talet. Men det stämmer. Egentligen hade jag även velat ha med Manhattan på denna topplista, men det är Annie Hall som efter rannsakan är den mest fulländade Woody Allen-filmen. Den kom 1977 och utgör en otrolig brytningspunkt för Allen som komiker. Hans tidigare bravader som stand up-komiker gör sig påmint, men med Annie Hall lämnar han slapsticken från Död och pina, Sjusovaren och Bananas bakom sig. Eller, rättare sagt – så gott som.

Allen spelar, och etablerar sin alter ego-karaktär, denna gång vid namn Alvy Singer, en komiker som skriver manus åt TV-program varvat med diverse framträdanden. Han blir kär i den osäkra unisexklädda bohemen Annie Hall (fullkomligt lysande spelad av Diane Keaton som sedan några år tillbaks hade varit Allens partner även i verkligheten). Mest känd av de tidiga scenerna är kanske flirtscenen på Singers balkong då Alvy och Annie försöker impa på varann, medan deras väldigt osäkra tankegångar textas nertill i bild (efterhärmat i Herngren/Holms Adam & Eva). Men allra bäst i mitt tycke är den föregående scen då Annie efter deras tennismatch gör sina första närmanden och något uppgivet yttrar det klassiska "La-di-da, la-di-da, la-la". Kan se om Keatons underbart träffsäkra minspel i den scenen om och om igen och garva lika mycket varenda gång.

Men Annie Hall är inte en traditionellt berättad kärlekshistoria. Alvys monolog i öppningsscenen avslöjar att förhållandet redan har tagit slut. Resten av filmen berättas i återblickar som rör sig helt anarkistiskt fram och tillbaks mellan olika episoder i deras relation och ur Alvys och Annies tidigare minnen. Berättelsen riktar sig dessutom direkt till biopubliken. Genom att vi redan från början vet om att det är Alvy som är berättaren, så återvänder han med ett direkt tilltal vid flera tillfällen. Som när Annie råkar säga "wife" istället för "life", men förnekar det och Alvy försöker få med sig publiken i att hävda motsatsen. Eller när han, i en helt fenomenal sekvens, hamnar i en biokö framför en kulturkofta som rackar ner på den senaste Fellini-filmen och hänvisar till Marshall McLuhans medieteorier. När Alvy käftar emot, påstår mannen att han undervisar i medieteori och att hans åsikter har stort värde. Då svarar Alvy med att ta fram självaste McLuhan från bakom en affisch i biofoajén och får sina argument styrkta – "You know nothing of my work!"

Som teknisk prestation är den otroligt vågad. Utöver utåtriktade monologer, så leker den med dubbelexponeringar (när Annie i avsaknad av marijuana lämnar sängen under deras kärleksstund), split screens med dialog över avgränsningen (!) och även animerade bilder (när Alvy berättar om sin ungdomsförälskelse i den onda häxan i Snövit). Dessa små glädjeskutt från den (halv-)realistiska New York-ramen skapar paradoxen att Annie Hall kryllar med ytterligheter som lämnar det typiskt Allenska scenariot, samtidigt som filmen i helhet känns som den mest typiska Allen-filmen. Kan inte riktigt lista ut hur han lyckas.

Dessutom är det Woodys allra första New York-romans på vita duken. Han skulle fördjupa sina kärleksyttringar i Manhattan, men för denna kulturella smältdegel – som han en dag antagligen kommer stå staty i – är nästan halva kärlekshistorien tillägnad. Det är ju först efter Alvy och Annie har separerat och hon har lockats till dekadensens Los Angeles, som han tappar intresset i henne. Så länge hon förstår vilken otrolig stad han är bunden till, så är hon hans älskling. Men när hon i ett sent skede avhyser honom med en avståndstagande liknelse – "You’re like New York City…you’re like this island unto yourself" – så är hoppet förlorat.

Att filmen på tyska döpts till Die Stadtneurotiker är väl ganska signifikativt för hur Woody uppfattas, specifikt i just Annie Hall men även i alla hans efterföljande filmer som har sin grund i detta verk. Han reflekterar ständigt över allt och alla till den gräns att hans komik kommer i vägen för hans känslomässiga ärlighet. Typiskt nog kan han inte säga "I love you" till Annie, utan skämtar istället om att det är ett för vagt ord: "I luuurve you, you know, I loave you, I luff you, two F’s". Men det är denna självgoda Freud-bundne loser och denna sanslöst nyansrika kalasrulle som förärat Woody en självklar plats på denna topplista. Har man inte sett en enda Woody Allen-film, men ändå bildat sig en (felaktig) uppfattning, är det här man ska börja. För har man någonsin skrattat sig salig åt Seinfeld utan att veta varifrån humorn ursprungligen är hämtad, kommer man förälska sig i Annie Hall. Det är födelsen av den moderna romantiska filmkomedin och kommer förbli en influens för alla regissörer inom det gebitet.

Fotnot: Den som i filmens Central Park-scen åsyftas som "winner of the Truman Capote lookalike-contest" är faktiskt herr Capote (författaren till bl a Frukost på Tiffanys) i egen hög person.