Efter Mikael Håfströms första Hollywoodjobb (Derailed) blev han tillfrågad av en svensk journalist om han hade en framtid i Hollywood, hos The Weinstein Company (som ju bröt sig loss när Disney köpte hela Miramax). Var man nöjd med vad han hade uträttat? Hans något lakonisk svar blev "Tja, jag får tre gånger så mycket betalt för nästa film, så...". Hans "nästa film" i det här fallet blev 1408, efter Stephen Kings (60 förra månaden) kortnovell. Och jag kan bara säga som så, att även om jag har mina svenska glasögon på mig, så är Håfström värd varenda dollar, och lite till. 1408 är den bästa King-filmatiseringen sedan Sommardåd för snart tio år sen, och över huvud taget en av de allra bästa filmer som gjorts baserade på en text av Stephen King.

Mike Enslin är en halvdan författare av böcker som inventerar och avslöjar hemsökta hus över hela USA. Han stannar en natt och skriver sedan om sina upplevelser. Han har även skrivit en bok om sina djupaste upplevelser, rörande den åldrige fadern och dottern som dog,  en bok som ännu färre har läst. Nu får han nys om ett alldelels speciellt hotellrum, #1408, på Dolphin Hotel i New York City. Ett rum som, ska det visa sig, är omöjligt att boka. Och det av alldeles speciella skäl. Rummet kan nämligen "stoltsera" med icke mindre än 56 dödsoffer under hotellets knappt 100-åriga historia, varav mertalet avfärdade som sotdöden, alltså hjärtinfarkt och liknande, "naturliga" hädanfärder. Till de mer oförklarliga dödsfallen hör sådana som drunkning (!) och självstympning. Över huvud taget har en rad gräsligheter förekommit i rum 1408, något Enslin (energiskt och med inlevelse spelad av John Cusack - välkommen tillbaka till den seriösa filmvärlden...!) bara skakar av sig. Han tror inte på spöken, basta! Hotellmanagern Olin (!) gör vad han kan för att övertala Enslin att INTE boka rum 1408, men det räcker inte ens med en flaska 5.000 kronors-konjak (som de har mage att kalla "brandy"...) eller erbjudandet om uppgradering till lyxsviten. Enslin är här för ett jobb, och han har lagen på sin sida. Vill han ha rummet måste hotellet erbjuda honom det, så är det bara.

Det börjar i liten skala, med små hyss som att rummet ser helt annorlunda ut efter ett besök på muggen. Enslin avfärdar detta som ett billigt trick, och fortsätter förnöjsamt smutta på konjagaren. Efter en titt ut genom fönstret slår han så skallen i det, och som erfaren filmtittare vet jag att det inte hände utan anledning. Det finns helt enkelt en orsak till den smällen - men vilken? Kommer jag att bli överraskad? Jag drar mig till minnes första gången jag såg Sjätte sinnet, och minns att jag direkt visste att Bruce Willis dödades alldeles i början av filmen - ett faktum jag lyckades "glömma" vad det led, varför jag slutligen blev lika förbluffad som alla andra av den överraskande finalen. Förbluffad och förbannad för att jag gick på det. Liksom i en av de allra första - och den allra bästa, sen får surpuppan King säga vad han vill - King-filmatiseringarna The shining ser Enslin syner, men inte vilka syner som helst. Det rör sig om folk som är på väg att ta sitt liv, gärna via nämnda fönster, och en likaledes transparent yxman jagar Enslin så verklighetstroget att även Enslin nu inser att detta rum redan är upptaget. Ondskan själv långtidsbor här, och den manifesterar sig på många sätt. Den visar sig i hemska syner (?), den spelas upp i form av gamla hemvideor på TV:n och den hörs i radion, som enbart spelar The Carpenters (huvva...). Även tavlorna får liv, och vi inser att dessa tre anskrämligheter till "konst" alla porträtterar Enslins futtiga liv på ett eller annat sätt. Vi har tavlan med sagoberättaren, vi har jaktsällskapet som återspeglar enslingen Enslin, ständigt på jakt efter något, och slutligen har vi den ensamma skonaren, vilse och alldeles ensam ute på det vilda havet. Rummet representerar inte någon övernaturlig ondska, det representerar Mike Enslin själv och hans liv, framför allt hans brister och gamla försyndelser som plågar honom än idag, och vi anar att  Stephen King åter skojar med oss - och sig själv. Finns det månne ett uns av självkritik i historien? Filmen 1408 är dock allt annat än skoj, och den innehåller både krypande spänning, sentimentalt drama och chockeffekter nog för att slå vilken Halloweenskräckis som helst på fingrarna. 1408 är överraskande smart, oerhört välspelad och riktigt, riktigt bra. Största stjärnan är Mikael Håfsström, som med sina snygga kamerasvepningar, listiga vinklar, högt tempo och inga som helst döda punkter gör det mesta av Kings novell.

Samuel L. Jackson - en av Hollywoods flitigaste, med två-tre filmer per år på sitt samvete - spelar hotellmanagern Gerald Olin, en mindre roll där Jackson är mer eller mindre självgående. Mary McCormack är felfri i rollen som Lily, Mikes fru (exfru?). Hon är inte speciellt bekant för mig, utan mest känd från TV:s Cityakuten och Vita Huset. I övrigt är detta en enmansshow för John Cusack, och som han briljerar! Efter en paus härom året har han kommit tillbaka i några mindre filmer med blandad framgång, och efter The ice harvest och skitfilmen Matte söker husse (Must love dogs) i förfjor har han i år medverkat i inte mindre än fem filmer, av vilka två stycken, de likartade Grace is gone och The Martian child, faktiskt får sin USA-premiär nästa vecka. Nästa år lånar Cusack ut sin röst åt Weinsteinbrödernas nya, animerade film Igor (de släpper även en uppföljare till Sanningen om Rödluvan), medan Håfström ämnar göra dramat Shanghai på manus av iraniern Hassan Amini (Four feathers, Killshot) åt dem. Något att se fram emot.