Douglas Hall och Hannon Fuller är två framstående vetenskapsmän som lyckats skapat en detaljerad virtuell värld av Los Angeles, som det såg ut år 1937, komplett med en befolkning som beter sig som riktiga människor. Det fina med denna uppfinning är att man själv kan bege sig in i världen och röra sig helt fritt, precis som om man vore där på riktigt. Succén är ett faktum tills den dag då Hall vaknar upp och finner en blodig skjorta i sin tvättkorg. Strax därefter blir han informerad om att hans kollega, Fuller, blivit mördad. Flera bevis pekar nu mot att det är han som är den skyldige. För att rentvå sig själv så beger han sig in i den virtuella världen, som hans kollega vid upprepande tillfällen besökt innan han blev mördad, för att leta efter sanningen.

Man beskriver lättast 13:e våningen som en blandning av sci-fi och thriller, med inslag av film noir. Det historiska återskapandet av ett Los Angels under 30-talet känns uppfriskande bra och lyckat. Man verkligen fascineras över miljön när handlingen äger rum i simuleringen. Skådespelarinsatserna är överlag bra med något undantag. Problemet är att den i grunden intressanta intrigen aldrig utvecklas till något riktigt omvälvande eller dramatiskt för att den ska få ut sin fulla rätt. Jag blev helt enkelt lite besviken över filmens utveckling samt dess upplösning. Men det blir man å andra sidan nästan alltid när man rör sig inom sci-fi genren.

För att jämföra med två andra filmer med liknande tema så skulle man kunna säga att 13:e våningen saknar Matrix specialeffekter och fart, samt eXistenZ originalitet och fantasi. Nu känns det lite som om filmen aldrig riktigt lyfter. Den är trots detta ändå klart sevärd.