Film är illustrationen av tid och rum. Den är i flera aspekter avbildningen av minnen, såväl kreatörernas som karaktärernas. Det finns många filmer som slagit mynt på detta faktum rent intrigmässigt och lyckats experimentera en del med minnets bräcklighet och föränderlighet – Christopher Nolans Memento, Akira Kurosawas Demonernas port och Federico Fellinis Amarcord för att nämna några. Men det är fransmannen Alain Resnais som är den mest konsekventa minnesfilmaren av dem alla.

I hans dokumentärfilm Natt och dimma (1955) lät han den samtida poeten och ögonvittnet Jean Cayrol berätta om sina upplevelser i Auschwitz, till de numera klassiska bilderna av gropar fyllda med människolik. På samma gång en film om en individs personliga minne som ett vittnesmål som bland många andra liknande berättelser format ett kollektivt minne av förintelsen. I kortdokumentären Toute la mémoire du monde (1956) om nationalbiblioteket i Paris ger han de imponerande bokhyllorna en poetisk inramning som det rörde sig om ett stort sagodjur. Ett mytiskt orakel som sitter inne med världens alla visdomar.

När Resnais sedan regisserade Hiroshima, min älskade (1959) utvecklade han minnestemat inom en kärleksrelation mellan en fransk skådespelerska och en japansk arkitekt. Hon påstår att hon har sett Hiroshima och den katastrof som där skedde, men allt hon sett är ruinerna och fotografierna. Han förklarar därmed att hon inget sett.

I fjol i Marienbad är dock den film som spränger alla barriärer för hur man kan filmatisera en så flyktig tingest som det mänskliga minnet. Egentligen är den en bluff. Det är inte en komplett film enligt de mallar de flesta människor inför begreppet "film". Att kalla den poesi vore kanske högtravande, men känns på något sätt mer naturligt. Den vinglar fram och tillbaks, kastar omkull åskådaren och hjälper den upp igen för att ånyo lägga ut ett krokben. Vad hände egentligen förra året i Marienbad?

Tre personer utgör den huvudsakliga ensemblen. Det är den manlige främlingen och berättaren, X, som i ett elegant slott konfronterar kvinnan, A, med att de sågs förra året i Frederiksbad, eller var det kanske i Marienbad? Där avlade de ett löfte som älskande tu att återses nästa år, det vill säga i filmens "nu", för att då fortsätta sin ömma relation. Men kvinnan kan inte minnas att detta ägt rum. Hon är gift med M som framstår som en väldigt auktoritär figur, oftast befinner han sig vid ett spelbord. Spelet han spelar går ut på att ta bort tändstickor från ett speciellt mönster, så många som man vill men enbart från en rad i mönstret i taget. Den som tar bort den sista stickan vinner, vilket alltid är just den vampyriske M.

Främlingens påträngande försök att övertyga kvinnan om deras relation fortsätter i princip hela filmen ut. Ibland minns han själv fel och ändrar sin historia och ibland tror kvinnan sig minnas att något faktiskt hänt. Eller var det egentligen så att hennes make upptäckte de båda och sköt ihjäl henne? X tror att något sånt kan ha hänt, men vem är det då han berättar det hela för?

Alain Resnais film är som en sån där rysk docka som innehåller en ny mindre docka och en till och en till. Likt det stickspel M spelar, så försöker X närma sig kärnan av sitt minnes olika lager. Men det är inte enbart en gåta för honom, utan även för oss som publik. Sacha Viernys mystiska foto som rör sig genom slottets alla rum där miljöerna ibland skiftar inom samma bild mellan nuet och de antagna minnena, skapar känslan av att allt man ser egentligen är en enda lång hallucination. Manusförfattaren Alain Robbe-Grillet, vars roman Jalusin även står som förgrund, bygger sitt verk på repetitiva monologer hos X som i sin tur tvivlar på vad han säger. Resultatet blir ett filmiskt konstverk som saknar motsvarighet.

En vanlig teori eller gissning om I fjol, som jag tycker kan vara hyfsat trolig, är att berättelsens helhet symboliserar den kreativa processen inom ett författarskap. Om man ser X som författaren som försöker komma underfund med var han ska placera sina huvudkaraktärer, A och M, och ständigt begrundar vilka alternativ som är möjliga, mer troliga eller för den delen intressanta, så blir Resnais film ännu mer mångtydig. Å andra sidan förlorar den då minnesaspekten som i sig utgör det primära temat. Ja, jag vet inte. Jag blir inte klok på I fjol i Marienbad, det är då en sak som är säker. Och jag är osäker på om någon verkligen kan bli det. Det är det som är så fantastiskt med den.