"I believe in America. America has made my fortune." Med de orden inleds Francis Ford Coppolas gangsterepos som på en annan (större) filmsida efter nästan 100 000 röster innehar förstaplatsen över filmhistoriens bästa filmer. Det handlar om en av de mer inflytelserika verken – en mustig gangsterfresk och blodig såpa som berättar om nationen USA:s uttalade löften om att alla kan lyckas. Med familjen Corleone i förgrunden får vi även bevittna en av de mer belysande filmporträtten av strukturella kulturkrockar.

Mannen som uttalar ovannämnda ord är begravningsentreprenören Bonasera. Hans dotter har blivit våldtagen och förövarna efter rättegång gått fria. Nu kommer han till Don Vito Corleone (Marlon Brando) för att be om rättvisa. Det är hösten 1945 och en solig dag i New York-förorten Staten Island, där en bröllopsfest äger rum. Hela familjen Corleone och alla deras vänner och kumpaner är samlade för att fira dottern Connies (Talia Shire) vigsel med Carlo. På en sådan dag kan en respekterad gudfar, såsom Don Vito, inte tacka nej till någons önskemål. Bonasera får därmed sin vilja igenom (förövarna ordentligt sönderbultade), under villkoret att han någon gång ska få gengälda Don Vito på eventuell begäran.

Under den inledande bröllopsfesten presenteras vi i publiken för samtliga huvudkaraktärer. Utöver gudfadern själv, så får vi även se hans fyra söner, dotter och hustru. Där är den biffige och hetlevrade Sonny (James Caan), som förstfödd en dag kommer få ta över efter sin far. Där är även den sensible Tom Hagen (Robert Duvall), som som ung blev adopterad av familjen och i vuxna år blivit gudfaderns rådgivare (consigliere). Någonstans i bakgrunden skymtar även den milde mellansonen Fredo (John Cazale), som tagit några för många glas. Och sist och yngst krigsveteranen Michael (Al Pacino), som dagen till ära tagit med sig sin flickvän Kay Adams (Diane Keaton). På plats finns även Don Vitos högra händer (caporegimes) Clemenza och Tessio, samt andra lojala underhuggare.

Corleone-familjens herrgård omges av höga murar och är på alla sätt och vis avgränsat från det omgivande landet. På parkeringsplatsen bevakar poliser aktiviteterna och skriver upp registreringsnumren på gästande bilar. En av gästerna, Don Barzini, kommenderar en av sina gorillor att hämta en kamera från en fotograf som just tagit hans bild, för att därpå rycka ut bilden. All insyn utifrån i familjens förehavanden vaktas stenhårt och i resten av filmen kommer det tydliggöras att gudfaderns familj och närmaste bekanta lever i en helt egen enklav. Ett territorium byggt på blod och omsorgsfullt utlagda mutor till poliser och politiker.

Michael försöker på måttligt vis förklara för Kay vem den kraftige mannen är som sitter utanför huset och väntar på sin tur att få gratulera sin Don. Ännu ej insatt i familjens "affärer", får Kay höra att denne man, Luca Brasi, en gång assisterade hans far i att övertala en orkesterdirektör om att hjälpa en gemensam vän. Direktören var inte medgörlig, men efter att Luca Brasi följde med fadern så löste sig allting till gudfaderns gillande. "My father made him an offer he couldn’t refuse", fyller Michael i, varpå Kay frågar vad som hände. "Luca Brasi, held a gun to his head, and my father assured him, that either his brain or his signature would be on the contract." Kay resignerar en aning i blicken, synbart chockad. Michael fortsätter med den allra mest klassiska vita lögnen i filmhistorien: "That’s my family, Kay. It’s not me". Värt att påpeka är att Michael i detta stadium är en outsider i familjen. Han har lämnat dem bakom sig och istället kämpat för USA i kriget. Egentligen ett tabu om något, men när han återvänder som erkänd hjälte vinner han med en gång allas sympatier.

När festen är över börjar den huvudsakliga intrigen. Familjen Corleone som har byggt sitt imperium på diverse illegala affärer, kontaktas av gangstern Solozzo. Han vill ha deras hjälp i att bygga upp hans narkotikaverksamhet. Efter noggrant övervägande beslutar sig gudfadern för att tacka nej, även om såväl Sonny som Tom råder emot det, eftersom knarkindustrin är något han tror sig vara skadligt på lång sikt. Eftersom familjen dock har inflytelserika kontakter, som Solozzo och andra familjer vill åt, blir detta starten på ett stort krig mot Corleone där självaste Don Vito blir nedskjuten på öppen gata.

Vid sidan av denna ramintrig som spänner över fem år, finns även en mängd sidospår. Äktenskapet mellan Connie och Carlo blir allt annat än lyckligt och får konsekvenser även för andra i familjen. En av Don Vitos gudsöner, Johnny Fontane (med stora likheter med Frank Sinatra och hans antagna maffiakontakter), ber om hjälp för att få en filmroll i Hollywood, vilket i sin tur iscensätter en av de tyngre chockscenerna för hästälskare. Fredo får i uppgift att ta hand om ett kasino i Las Vegas. Något som till sin fullo inte får någon större konsekvens förrän i andra filmen. Och så är det då Michael. Hans färd från att vara den sävlige lillebrodern till att bli en skoningslös hitman och därtill en iskallt beräknande despot, är en av filmhistoriens mer nyanserade karaktärsporträtt. Pacino är i sitt ovanligt återhållna agerande fullkomligt sagolik. Det är bara att jämföra hur han i princip ser likadan ut i den inledande bröllopsscenen som i den avslutande dopscenen, men att ett djupt mörker naglat sig fast under ögonlocken.

Gudfadern är likt Peter Jacksons Tolkien-trilogi en filmserie som existerar i sitt eget universum. De gränser som omger maffiafamiljerna i filmen är kanske inte alltför tydliga. Men om man ponerar tanken att sympatin i filmen faktiskt ligger hos denna skurkaktiga familj och att bovarna är förrädarna eller de konspirerande rivalfamiljerna, så blir det glasklart hur Coppola lyckas dominera våra sinnen till det yttersta. Ingen civil faller offer för någon kula. Likaså blir Don Vitos beslut om att inte stödja narkotikan en gloria på hans skalle, trots att vi vet att hans makt är långtifrån godhjärtad.

Coppolas film består av många, många ljusglimtar. Nina Rotas underbart dystra musik (som vittnar om en förebådande undergång), Gordon Willis medvetet mörka foto (som filmbolaget trodde var ett misstag och ville ändra på), Marlon Brandos genuina skådespelarprestation (så ofta efterhärmat, men ständigt ouppnåeligt) och så Coppolas och Mario Puzos manus som in i minsta detalj kryllar av små finurligheter och legendariska citat. Helt enkelt en film man inte kan tacka nej till.