En kvart i nio, tisdagen den 11 september skakades det amerikanska samhället och den fria världen i grunden av ett välorganiserat terrorattentat, riktat mot hjärtat av den amerikanska ekonomin, politiken och försvarsverksamheten. Fyra passagerarflygplan kapades under sina färder till västkusten för att användas som projektiler i attacker mot World Trade Center i New York City och Pentagon i Washington D.C., det fjärde planet kraschade på ett fält i Pennsylvania efter att passagerare handgripligen överrumplat kaparna. Dess tänkta mål är fortfarande okänt, men det finns tecken som pekar mot kongressen eller Vita Huset. 2823 människor dödades i tvillingtornen och hundratals i Washington och Pennsylvania. Någon vecka senare pekade det amerikanska utrikesdepartementet ut saudiern Usama Bin Laden som hjärnan bakom operationerna och ett krig följde snart mot dennes terrornätverk och dess trognaste supportrar; Talibanregimen i Afghanistan. USA: s krig mot terrorismen är fortfarande inte över även om talibanerna har fallit.

2002 års Stockholm Filmfestivals kanske intressantaste film 11’09’’01 porträtterar i ett 130 minuter långt spelfilmskollage dessa händelser. En stor andel av världens länder är representerade i detta med varsin kortfilm, där varje regissör ger sin bild av den 11 september. Giganter som Ken Loach ställs mot för västerlandet mer obskyra regissörer som Amos Gitai (Israel) eller Mira Nair (Indien). Det som är gemensamt för varje film är, utöver temat, att längden exakt är elva minuter, nio sekunder och en bildruta, detta som en referens till det ödesdigra datumet. Antalet bidrag till kollaget är även det elva. De olika kortfilmerna varierar starkt i budskap och ton såväl som i politisk hållning, även om vissa regissörer väljer att helt ställa sig utanför den politiska diskussionen.

Ken Loach och egyptiern Youssef Chahines bidrag är de som är mest politiska i tonen, den förstnämndes film handlar om de händelser som ägde rum i Chile den 11 september 1973 då general Pinochet tog makten i en USA-understödd militärkupp. Loach gör upprörande jämförelser med George W Bushs kraftfulla tal om att försvara friheten efter den 11 september och den monstruösa regim som Pinochet förde i Chile. Chahines film försvarar på många sätt terrorismen riktad mot USA och Israel. Den anti-intellektualitet som dessa två filmer präglas av gör att de är de två absolut sämsta filmerna inom kollaget.

Av de tre filmer som utmärker sig mest och är således de mest kvalitativa och imponerande är först och främst den mexikanska i regi av Alejandro González Iñárritu. Dennes film är i överlag mörklagd, den visar inga bilder, till en början i varje fall, endast ljud som börjar som ett mummel men övergår snart i desperata telefonsamtal från de kapade planen blandat med upphetsade arabiska röster och nyhetsrapporteringar, detta som enda ljudkuliss. Plötsligt lyser mörkret upp och åskådaren tvingas bevittna en människa som handlöst kastar sig ut från ett fönster högt upp i ett av tvillingtornen, detta endast flyktigt och nästan i förbigående, dock skapar det en oerhörd effekt. Ett kraftfullt dån, kanske från en flygplansmotor, stegras och fler och fler bilder på hoppande människor visas, filmen slutar med korniga bilder på de två tornen som brakar ihop och ned på Manhattans gator. Allt detta ger mig en oerhörd ångest och injagar skräck. ”Mästerligt” är det enda ordet jag kan förknippa med Iñárritus film.

Den näst bästa filmen kommer överraskande nog från Iran och regissören Samira Makhmalbaf. Den handlar om en småskollärarinna som försöker diskutera terroristattackerna i USA med sina elever, men snarare är det eleverna som diskuterar med varandra då lärarinnan försöker få dem till en tyst minut, dock visar sig det bli en ganska svår uppgift då hennes elever inte är så gamla. Barnen säger i sin diskussion sinsemellan en hel del sanningar kring religiös fanatism, detta såklart omedvetet, men det är på ett mycket intressant sätt som regissören framställer detta. Det hela avslutas med att lärarinnan får nog av barnens prat under hedersstunden för de dödade i Amerika och tar med dem ut på gården under en rykande skorsten, som naturligtvis symboliserar de brinnande tornen.

Israel är kanske det land som har utsatts för den tyngsta sortens terrorism, nämligen självmordsbombare. En metod som palestinierna tillämpat sedan Intifadan 1987 och som dödat tusentals oskyldiga sedan dess Denna metod implementerades då de arabiska terroristerna insåg att flygplanskapningar och dylikt inte bet på den israeliska statsledningen. I Amos Gitais film (som för övrigt är min tredje favorit) kastas vi in i ett självmordsattentat i Jerusalem, polis och sjukvårdare springer febrilt omkring på gatorna för att skydda sårade, samtidigt som en nitisk TV-reporter filmar på platsen. Då denne får tag på sin chef meddelar han att den kvinnliga reportern inte är i sändning trots att hon hamnat mitt i ett attentat. Han hänvisar till att två flygplan avsiktligt flugits in i World Trade Center. Gitais film pekar på den nästan dagliga terrorism som Israel utsätts för i kontrast till den spektakulära attacken mot Amerika, utförd av terrorister med liknande mål; att sätta demokratin i brand. Gitai presenterar en skrämmande autentisk bild av den palestinska terrorismen och placerar sin åskådare mitt i skräckens och terrorns nav. Det är en stark film som utan problem fungerar utanför detta kollage som betitlats 11’09’01.

Det är Frankrike som i huvudsak står bakom det här projektet, men landets bidrag till det är ett av de svagare (i regi av Claude Lelouch). Filmen saknar i stort sett ljud, endast dova läten när dörrar slår igen, då den porträtterar en dövstum kvinnas tillvaro i New York City. Hon kommunicerar endast via teckenspråk och skrift. På morgonen den 11 september 2001 lämnar hennes pojkvän henne som arbetar nere i World Trade Center. När han har gått sätter hon sig vid datorn och börjar filosofera kring livet och kärleken, helt ovetandes om det inferno som utspelas utanför hennes fönster. Med TV: n riktad bort från henne märker hon bara dova skakningar i hennes vattenglas, oberörd. På något sätt känns denna film typiskt fransk, den tar avstånd från politiken och fokuserar istället ihärdigt på en konstnärlig aspekt. Detta blir oerhört pretentiöst och krystat som man helst vill ta avstånd ifrån.

Den mest underhållande filmen men samtidigt den mest tragiska är den från Burkina Faso som regisserats av Idrissa Ouedraogo. Den handlar om några pojkar som tror sig se Usama Bin Laden i egen hög person i sin lilla by. De beslutar sig för att försöka ta honom till fånga för att med den stora, amerikanska, belöningen betala för medicin till en av pojkarnas sjuka mor. Tyvärr missar de den de tror är den efterspanade terrorledaren i en taxi på väg till flygplatsen. I filmens slutmoment finner de sig själva stå och be för att Bin Laden skall återvända då de behöver honom. Det är tveklöst en charmig och som sagt underhållande berättelse men med en otäck skruv där pojkarna står och hoppas på Bin Ladens återvändande.

I den indiska filmen av Mira Nair finner vi oss tillbaka i USA, närmare bestämt New York City, denna gång med en historia som enligt uppgift bygger på en verklig händelse i samband med den 11 september. En muslimsk mor saknar en av sina två söner efter attackerna, hon sätter upp lappar över stan och efterlyser honom överallt, alltid med hoppet att han snart skall vandra över dörrtröskeln. Dock får hon en dag besök av den federala polisen, FBI, som söker honom som misstänkt i samband med attackerna. Hon får utstå spott och spe från grannarna och sin omgivning till hennes son hittas död i ruinerna av World Trade Center till följd av hans hjältemodiga insatser vid tornen för att rädda liv. Denna film är intressant på det sättet att den lyckas ge en bild av den misstänksamhet mot muslimer och araber i allmänhet som följde i kölvattnet av attackerna i USA. Det ämne som filmen tar upp förmedlar en isande kyla av förakt mot muslimer, vilket naturligtvis är extra kontroversiellt i det USA som sedan 1960-talet präglats av en liberal och ganska välkomnade hållning till andra folkgrupper. Med styrka och säkerhet träffar filmen rätt och jag måste betrakta den som den fjärde bästa filmen i ordningen.

Den japanska filmen av Shohei Imamura förefaller som ganska oväsentlig och tar sig, enligt min mening, inte riktigt an terrorattackerna utan förespråkar mer en allmän anti-militärisk hållning och menar mest att krig förvränger och svärtar ned människan. Den utspelar sig i Japan vid krigsslutet 1945 och är för mig endast ytterligare ett svagt bidrag.

Den bosniske regissören Danis Tanovic som i fjol gjorde den framgångsrika filmen Ingenmansland står för den kanske rent ut sagt tråkigaste filmen. Den behandlar en grupp kvinnor i Bosnien som den 11:e i varje månad demonstrerar mot de krigiska förhållandena i Östeuropa. När de får höra nyheten om attackerna i New York verkar det som om demonstrationen är inställd. Dock menar en ung kvinna att nu mer den någonsin har de skäl att säga sin mening. Tanovic talar om att försvara demokratin och framförallt rätten för varje människa att säga vad de tänker och tycker. Naturligtvis är detta ett mycket viktigt och minst sagt aktuellt kungörande men det blir alltför långdraget och han får mot slutet problem med att föra filmen i hamn.

Den sista filmen som jag tar upp i kollaget är den som kanske borde vara den allra intressantaste; den amerikanska i regi av den skicklige skådespelaren och regissören Sean Penn. Hans film påminner mycket om hans tidigare alster i stil och ton, den behandlar temat om en äldre man som sedan en längre tid bakåt varit änkling. Dock verkar han tro att hans fru fortfarande lever och han tar varje morgon ut en ny klänning åt henne i garderoben. Mannens lägenhet är täckt av mörker, vilket har gjort att hans blommor har vissnat bort. Den 11 september skapas dock ljus i hans tillvaro då World Trade Center faller och inte längre skymmer hans sol. Mannens blommor för plötsligt liv igen men solens strålar leder honom också till klarsyn om att hans hustru i själva verket är död, att det han lägger sig ned vid varje kväll endast är en tom klänning. Jag tycker att Penns budskap i filmen är allt för grumligt och svårt att förstå om det än är en mycket vacker och stilfull film. Dock hade jag väntat mig mer från det land som faktiskt blev attackerat i fjol. Men kanske väljer Penn avsiktligt också att tona ned detta i sin film för att inte skapa kontroverser.

Det är synd att spelfilmskollaget 11’09’’01 inte levererar fler än tre-fyra riktigt bra filmer av elva. Detta är alltför tamt och mediokert för att kunna ta hem mer än en trea.