Vujer Filmtidning

Filmen Brick har enligt ryktet fått en rätt ordentlig buzz utomlands (i USA antar jag) men här i Sverige har det talats tyst om den. Det enda jag egentligen läst är att Emma Gray Munthe inte gillar den. För många är väl det i sig tillräckligt goda grunder för att ta den till sitt hjärta, men det finns många andra anledningar också.

Kritiken som riktats mot Brick känns sprungen ur föraktet mot den så kallade middlebrow-kultuen, alltså populärkulturella yttringar som balanserar nånstans mellan "högkultur" och "lågkultur" (Inom STORA citationstecken). Tänk filmer som Garden State och musik som the Shins och Death cab for cutie. Sådant som mycket väl skulle kunna vara indie men tilltalar en allt för stor publik för att vara nog creddigt. En markör för god smak hos den breda medelklassen helt enkelt.

Diskussionen i sig är såklart rätt förvirrad (eftersom ingen objektivt kan värdera kultur) men det finns ändå itnressanta aspekter i det. Hur starkt man definieras av vad man tycker om för filmer och musik till exempel, och hur lätt det är att hålla sig med kulturella och intelektuella asscesoarer för att visa hur mycket koll man har(och hur förbannad rädda människor är för att utmärka sig - eller rättare sagt inte utmärka sig - som.trist medelklass). Samtidigt som middlebrow-föraktet känns sjukt löjligt så kan jag förstå vissa delar av kritiken. Trots att jag verkligen tycker om Garden State så är det ibland svårt att komma ifrån hur utstuderad den känns. Braff sitter inne på så extremt mycket referenser, han vet exakt vad som är gångbart, vilka skådespelare, musik, scenlösningar och teman som fungerar. Han gör en film som bara ber om att bli kramad, älskad, precis som the Shins gör musik som säger exakt samma sak. Men du kan inte låta bli att bara tänka "come here, big boi, give me a hug!" för du vet att du vill ha det, och din polare bredvid gör såklart exakt samma sak, för han är ju precis som dig.

I alla fall, innan jag spårar iväg totalt kanske jag skall försöka komma till någon slags poäng... Jo, jag tror att det är den här tanken som ligger bakom Emma Gray Munthes smått föraktfulla noteringar att Brick fått hela världen att gå upp i "indiebrygga", att den är "låtsassmart och låtsassvår" osv. En sån film kan man väl inte tycka om, för det gör ju alla andra, och vem fan vill vara som dom? Dom gillar ju förfan en film som Brick! cirkeln sluts och pågår i all evighet osv, etc. Hmm... nu blev kanske det här inte alls lika insiktsfullt som jag hoppades, men ni kanske förstår vart jag vill komma även om jag uttrycker mig rätt klumpigt.

Filmen då? Jofan, den är skitgrym! Jag tyckte verkligen om Brick, av många olika anledningar. I korthet kan man säga att det är en film noir i skolmiljö, med Joseph Gordon-Lewitt (den unga, långhåriga snubben från tredje klotet från solen samt man-whoren från Mysterious skin) som hårdkokt deckare, fast han går liksom på high-school istället för att vara en neralkad skäggig kuf och han går runt i en grå täckjacka istället för trench. Genrelekar kan ofta vara rätt misslyckade, men det här funkar enormt bra. High-school filmen, med sina stenhårda markörer (popularitetshierarkin, jocks & nerds-uppdelningen osv) används som bas, och sedan inkorporerar man film noirens klassiska deckargåta (och femme-fatale). Det kanske låter som ett hopkok, men det känns helt naturligt. Man höjer liksom inte på ögonbrynen en enda gång utan sugs bara in i handlingen. Det är klart att storyn kan kännas lite sådär post-pulp fiction krystat smart ibland, men det kan man lätt ignorera. Gordon-Lewitt är grym, butter, förbannad och besatt som om han vore med i Chinatown. Dessutom är Brick riktigt snygg och grymt rolig på ett bra sätt. Vågar jag säga att den är originell? Jafan, det gör jag.

Kanske kommer den snart på dvd, kanske finns det redan ute. Jag tycker ni ska se den iaf.