Inom filmkomedien fanns fram till 50-talet tre engelskspråkiga herrar som över allt annat sågs som de stora legenderna - Harold Lloyd (han som hängde från en klocka utanpå en skyskrapa 1923 i Upp genom luften), Buster Keaton (stenansiktet från klassiker som Så går det till i krig (1927) och Kameramannen (1928)) och självfallet Charlie Chaplin (från ett brett antal odödliga klassiker). Vid sidan om kunde man även räkna in Stan Laurel (Helan) och Oliver Hardy (Halvan), samt Harry Langdon som genier inom genren. Men den stora kungen var framför allt Chaplin som statuerade den ultimata komiska karaktären - luffaren - som sin paradroll under tjugofem års tid. En gladlynt, lagom naiv, lagom kaxig herre som i sitt omfamnande av världen oftast snubblade i trubbel. Men som med åren också återspeglade en värld drabbad av svåra krig och depressioner. Luffaren föddes under första världskriget och dog under det andra. Däremellan kämpade han i det isande Alaska med att vaska guld och maldes genom kugghjulen i ett försök att anpassa sig till industrins framväxt. Chaplins karaktär var således en clown vars ögon alltmer fylldes av tårar i anblick av världen omkring. Någonstans i dennes hjulbenta fotspår skulle en fransman vid namn Jacques Tati trampa vidare.

Sprungen ur en fransk komeditradition av vaudeville och revykabaréer, var Tati en utbildad dansare och pantomimartist med fullständig pejl på den stumma fysiskt prövande komedigenren som på andra sidan Atlanten hade döpts till slapstick. Det är intressant att se hur Tati ofta diskuterats som en arvtagare av Chaplin och Keaton, när Chaplin själv uttalat sig om sina influenser av den franske 10-talskomikern Max Linder. Linders karaktärer var ofta sofistikerade gentlemän som försökte hålla fasaden uppe när de hamnade i trubbel. Således hade Linder en stor betydelse för fransk vaudeville, ur vilken Tatis karriär odlades fram.

Ett kort tag i sin ungdom studerade han i England och utvecklade ett intresse för rugby. Ett sportintresse som sägs ha lagt prägel på hans tidiga pantomimsketcher som ofta parodierade varierade former av sportutövning. Mest känt i efterhand är väl tennisscenen i Semestersabotören (1953), men redan i hans kortfilmsdebut - Oscar champion de tennis (1932), var det tal om en tennispantomim. 1934 kom Tati i kontakt med René Clément när denne var assisterande regissör på långfilmen On demande une brute, om en man som oavsiktligt får ryktet om sig som en brottningsmästare och måste möta en riktig champion. Tati hade här skrivit manuset, vilket han även gjorde till sin nästa kortfilm Gai dimanche (1935) och den efterföljande Träna upp din vänsterkrok (Soigne ton gauche, 1936), som blev Cléments regidebut. Clément blev senare en av de stora regissörerna i Frankrike vid sidan av den nya vågen, med klassiska verk som Förbjuden lek (1952) och Brinner Paris? (1966).

Samma krig som utgjorde parodigrund för Chaplins Diktatorn innebar ett avbrott i Tatis karriär då han stationerades som soldat i den franska byn Ste. -Sévère-sur-Indre. Men hans idéer låg inte på latsidan. När Frankrike åter befriades återvände han till filmbranschen genom att göra småroller i ett par av hans vän Claude Autant-Laras filmer. Därefter följde hans egna regidebut med Skolan för brevbärare (1947), den enda filmen från Tatis tidiga karriär som han själv sagt sig nöjd med. Handlingen är enkel - franska postverket vill göra brevutdelningen mer effektiv och tränar sina bärare att cykla snabbare. Tati spelar den snabbaste av dem som sköter stämplingen av kuverten bakpå ett åkande lastbilsflak, stoppar breven i hästrumpor när han inte har tid att stanna och till sist cyklar om Tour de France. Skolan blev en omedelbar succé och gav Tati möjligheten att utveckla historien till en långfilm.

1949 kom således Fest i byn som utvecklade intrigen i Skolan och lät den anpassas till ett nationaldagsfirande i Ste. Sévère. Brevbäraren François är en gång huvudpersonen, men denna gång är det inte hans överordnade som manar på honom att bli mer effektiv. Istället är det en film om amerikanska brevbärare som får bybefolkningen att hurra på honom - "rapidité! rapidité!". Fest i byn är egentligen mer anknuten till Tatis forna karriär som pantomimkomiker än hans efterföljande år som estetiskt renodlad auteur och teknologidebattör. Många av scenerna syntes redan i Skolan eller är nyinspelningar av scener därifrån. Men i samspelet mellan François och hans cykel - den mest elementära relationen människa och maskin emellan - finns i Fest i byn redan en prolog till hans genomgående tematik.

I Semestersabotören (1953) frångick Tati slutligen sin succéartade postnisse för att skapa en mer universell karaktär. Någon som man inte omedelbart kan avgöra varken yrke eller klasstillhörighet på. En ensamvarg med en genomskinlig nyfikenhet för människor omkring sig. Med en väldigt bestämd gångstil, även om han sällan har koll på var han är på väg. En person som helt enkelt passar in överallt, men ändå sticker ut ur mängden på alla sätt. Således föddes herr Hulot.

Tatis andra långfilm blev också hans största succé och är den film som reprisvisats på svensk bio flest gånger. Herr Hulot kommer till en badort vid Atlanten och tar in på ett litet hotell vid stranden. Därefter följer en orgie av missförstånd, olyckor och komiska sammanträffanden. Badorten är intakt vid filmens slut, men har ändock till synes träffats av en orkan. Egentligen är inte Hulot den direkta orsaken till så många olyckor, han råkar bara göra vad som faller honom in på fel platser vid fel tillfällen. Sett till hans fullständiga produktion är Semestersabotören filmen som avslutar det mer folkliga scenariot och introducerar den karaktär som blir iakttagaren av det moderna franska samhällsbygget i hans senare filmer. Vad det gäller den teknologiska anknytningen, får Hulot bland annat tampas med en kollapsande kanot och ett bortrullande bildäck.

Inspelningen av Min onkel (1958) skulle likt Semestersabotören ta ett par år. Hans kompromisslöshet i produktionen hade om filmen floppat kanske inneburit en allvarlig karriärkantring. Men som det utvecklade sig mottog filmen en Oscar för bästa utländska film och Tati fick ännu större ekonomisk backning för filmen som därefter följde.

I Min onkel krockar Tatis rurala idyllbild av sitt hemland med en gryende modernism och dess brist på empati för allt osymmetriskt. Herr Hulot visar sig ha en syster, en svåger och en systerson. Medan Hulot själv bor i en lägenhet i Paris äldre kvarter, bor systerns familj i en ultrachic villa med fjärrstyrda fontäner och garageportar. Minsta fläck är en fläck för mycket. Svågern är direktör för en plastfabrik där Hulot erbjuds arbete. En meningslös sysselsättning där Hulot inte lyckas fylla någon funktion utom att orsaka kaos. Polariseringen mellan nytt och gammalt är som mest tydlig i Min onkel. Hulots resa från hemmet till sin syster går över några huslösa bakgårdar där enbart barnen leker. Området utgör ett ingenmansland där framtidens samhällsbyggare trivs i det förutsättningslösa.

Playtime (1967), som färdigställdes efter många års förberedelser och inspelningstid, är Hulots slutliga steg in i modernismens tidevarv. Han är fortfarande en emigrant från den lägenhet han innehar i Min onkel, för en mer vilsen person har nog aldrig vandrat in i Paris affärsdistrikt. Men filmen utspelar sig enbart i denna septiska glasvärld, där arkitekternas drömmar om stilrena fonder för människornas förehavanden går i kras nästan så fort de öppnar dörren. Detta är utan tvekan Jacques Tatis mästerverk och den film han själv ville bli ihågkommen för. In i minsta detalj ger den uttryck för hans eviga kamp emellan människan och de teknologiska samhällsstrukturerna. Det är en kamp som i Tatis ögon vinns av människans obevekliga lust till uppluckring av konventioner och regler. Den livliga restaurangscenen där festen går överstyr är ett tecken på det. Men å andra sidan är det också en film där turisterna aldrig får se det Paris de trånar efter. När filmen är slut har de enbart lotsas fram och tillbaks mellan gråa kontorslandskap och mässlokaler och Eiffeltornet har enbart skymtat som en spökreflektion i en av entrédörrarna.

Jacques Tatis sista film, Trafic (1971), är något av en förlängning av Playtime på så sätt att den fokuserar på den biltrafik som rör sig monotont framåt i båda hans föregående filmer. Genom att filmen dock bryter mot hans tidigare känsla för sparsmakad dialog och bjuder på ett mer replikspäckat manus går stora delar av den specifika Tati-magiken förlorad. Filmen handlar om en specialutrustad husbil som ska transporteras från Paris till en bilmässa i Amsterdam. Självfallet är den autonomt fungerande trafiken det främsta hindret och bilen når sitt mål några dagar försent.

Tatis sista framträdande skulle komma tre år senare i revyshowen Parade (1974) som filmades på Cirkus i Stockholm. Den finns alltså på video, men inte i den Tati-samling som nu utges av Atlantic. Parade är något av en återgång till Tatis tidiga pantomimkonst och en hyllning till det artistiska framträdandet i allmänhet.

Genom de fem "riktiga" långfilmer som Jacques Tati lämnat efter sig (han dog 1982), så går det verkligen att tala om en regissör med en konstnärlig agenda. Som jag tidigare nämnt är det huvudsakliga temat människans fascination i, åskådan och utveckling av och frustration över teknologins betydelse för samhällsutvecklingen. Herr Hulot finner sig aldrig till rätta och när han slutligen lämnar bilmässan i Trafic är vi medvetna om att han aldrig kommer göra det. Han är dömd till att oförstående beskåda och aldrig anpassa sig. Uppenbart är att denna sortens karaktär i sin beteendekrock med verkligheten också sätter fingret på tillståndet utveckling. Vad det är vi lever för och vilket samhälle vi vill ha.

Som filmskapare är Tati kanske ingen innovatör med något han företagit sig. Ändock besitter han en konsekvens i sitt skapande som är omedelbart igenkännlig. De lösa intrigstrukturerna som ofta kretsar kring ett avgränsat tidsförlopp för en specifik miljö. Hans reflekterande huvudkaraktär som ofta träffar någon sympatisör - i Semestersabotören och Playtime ett par trevliga kvinnor och i Min onkel den entusiastiske systersonen. De välplacerade kamerainställningarna som oftast utgör en viktig komponent i de visuella skämten. Och så inte minst ljudarbetet som på många sätt är helt fulländat. Tati tystar ner det naturliga ljudet, men förhöjer vissa specifika ljud för att göra dem komiska (till exempel svängdörren i Semestersabotören, fejkade punkteringen i Min onkel eller fåtöljerna i Playtime). Oftast använder han sig av en specifik trudelutt som återkommer flera gånger i samma film för att knyta samman stämningen för helheten. Och när det är som bäst är dialogen närmast obefintlig - i hans bästa trio filmer så säger Tati sällan mer än sin karaktärs namn.

Jacques Tati har ofta nämnts som en komiker för finsmakare. Mest på grund av att det finns så många visuella skämt i hans filmer som man knappt hinner uppfatta, men kanske också för att hans filmer inte är enbart roliga utan snarare går direkt till hjärtat. Genom att inte utveckla karaktärsporträtt får alla små figurer skapa en sällsamt mysig kompott av folklighet som är svår att värja sig emot. Hulot är ingen egentlig huvudperson, utan enbart en person som gör sitt bästa att smälta in med alla andra. Och när det inte lyckas blir han inte förargad utan ger det enbart ett nytt försök. Tills han slutligen inser hopplösheten och återvänder till sitt. På så sätt är Tati för mig den mest ömsinte samhällskritikern. Och på samma gång den mest behaglige komikern. Hans filmer är möjligtvis i sin design typisk för vissa tidsepoker, men i skildringen av människans strävan efter meningslös utveckling tidlös på alla vis. I mina ögon slocknar inte herr Tatis pipa. Den brinner för jämnan.