Trikoloren var tre av de första franska filmerna jag tog mig tid att slukas av. Huruvida det var Juliette Binoches ljuva uppsyn på omslaget till Frihet – den blå filmen, eller om jag hade kommit i den åldern att jag sökte cinematisk njutning bortom det amerikanska formatet minns jag inte mer. Upplevelsen var hursomhelst berikande. Jag håller fortfarande den första filmen om en kvinna som förlorar sin familj i en bilolycka och försöker gå vidare, som den bästa i serien. Sällan har jag sett ett så utmärglat tema som sorg blivit så fulländat gestaltat i varje bildruta. Ibland känns det som om kameran har filmat genom en hinna av tårar. Och i samklang med De älskande på Pont-Neuf är det nog Binoches bästa prestation.

Krzysztof Kieslowski dog av en hjärtattack 1996. Trikoloren blev hans sista tre filmer och var avslutet på en karriär som tog fart redan på 60-talet. Han började jobba inom polska televisionen och gjorde ett tjugotal dokumentärer och kortfilmer innan hans långfilmsdebut 1976 med Ärret. Ett smärre genombrott kom tre år senare med Amatören som belönades på filmfestivaler såväl på hemmaplan som i Berlin och Moskva. Erfarenheten av att ha jobbat med dokumentärer och att Polen var ett land som genomgick stora samhälleliga omvälvningar, gjorde att Kieslowskis filmer sällan lämnade det socialrealistiska perspektivet. Ofta sammanbuntad med hans landsmän Krzysztof Zanussi, Agnieszka Holland och framför allt Andrzej Wajda, dröjde det dock ytterligare ett decennium innan hans filmer skulle få internationell beryktbarhet.

Efter Ödets nyck, en slags tematisk föregångare till Sliding doors, och framför allt det TV-projekt som han därefter tog sig an, skulle Kieslowskis namn eka även utanför den polska gränsen. Inspelad i ett hyreshusområde i Warszawa, är Dekalogen en ingående studie av ett antal människors vedermödor under en icke angiven tidsperiod. De tio berättelserna som utgår från respektive budord i andra mosebok, spinner om varandra och flera av huvudkaraktärerna vandrar förbi i mindre roller i andra episoder. Precis som i Trikoloren alltså, fast med en ännu mer komplicerad betydelse. När t ex doktorn ur episod två vandrar in i en hiss i episod fyra har han onekligen en effekt på de (huvud)karaktärer som står därinne. Och där nånstans ligger fonden för Kieslowskis verk – den oundvikliga interaktionen med människorna omkring en som gör livet ännu mer oförutsägbart. Jag ska nedan göra sammanfattningar av de tio filmerna innan jag återkommer till hur Kieslowski betraktar sina landsmän.

Film ett – Du skall inga andra gudar hava jämte mig – handlar om ensamstående fadern och dataläraren Krzysztof vars fascination i datorer smittar av sig på sonen Pawel. I små matematiska funderingar ber han först fadern ge det rätta svaret, för att sedan bekräfta det genom datorn. Pawel är i övrigt väldigt frågvis och iakttar allt omkring sig med en obeveklig nyfikenhet. En duva på fönsterblecket, en död hund på marken, en jämnårig flicka som går i hans skola. När han frågar sin far om vad som återstår av en människa efter döden, svarar Krzysztof att enbart minnet av den döda, de triviala sakerna kvarstår. Med stor tilltro till sin älskade vetenskap hävdar fadern att människan inte har någon själ. Vid detta skede synliggör Kieslowski hur datorn blir en idolbild för fadern, medan fadern är sonens idol. Pawel har dock ett val i sin utveckling. Utöver fadern har han även mostern Irena som inte är lika materiell i sin världsuppfattning. Mellan sina två vuxna förebilder står det unge barnets val mellan vetenskap och religion, mellan teknik och tro. Provet formuleras i en fråga om huruvida isen på sjön kommer smälta nästa dag. Utifrån empiriska bevis beräknar datorn att isen kommer att hålla och fadern säger till sin son att det är OK att åka skridskor på sjön.

Film två – Du skall icke missbruka Herrens namn – följer violinisten Dorota vars make Andrzej ligger dödssjuk och hjälplös på ett sjukhus. Men det är inte enbart döden som är nära inpå henne, det är även livet. Hon är nämligen gravid med en annan mans barn. För att få råd går hon till överläkaren som bor i samma hus som henne. Hon vill veta om hennes make kommer att dö så att hon kan avgöra om barnet ska få överleva. Om maken överlever vill hon helst göra abort så att han inte ska få veta att hon varit otrogen, men om han dör vill hon behålla barnet. Doktorn blir således direkt avgörande för barnets existens om han svarar antingen ja eller nej. Konflikten kommer honom nära inpå livet och han undviker i det yttersta att ge henne ett svar. På så sätt blir frågan även ett existentiellt test på huruvida han kan leka Gud med sin omgivning. Under tiden kommer Dorota alltmer till självinsikt och förstår att beslutet till sist måste ligga hos henne.

Film tre – Du skall helga vilodagen – rör sig också kring otrohet och valet mellan kärlekar. Taxichauffören Janusz ska fira julen med sin fru och styvmor, men får oväntat besök av en f.d. älskarinna, Ewa. För tre år sedan ertappades dom inför ögonen på hennes man och sedan dess har de inte spenderat mer tid tillsammans. Men Ewa är fortfarande intresserad av Janusz och ber honom på julaftonskvällen följa med ut för att leta efter hennes försvunna man. Färden genom ett nattomt Warszawa för dem åter närmare varann och snart inser Janusz att Ewa har använt den försvunna maken som ett svepskäl för att återse honom. Tanken att julen som vilodag ska få människor att reflektera över allt det goda i livet, närmast familjen, sätts på prov för Janusz. Eftersom ödet redan utmanats av otroheten, blir den nattliga färden ett prov på hans moral. Samtidigt ur Ewas perspektiv en resa som symboliserar hennes försök att ta sig ur ensamheten som är allra mest plågsam just juletid.

Film fyra – Du skall hedra din far och din mor – har en väldigt intrikat intrig utifrån sin budordsfond. Tjugoåriga Anka bor tillsammans med sin far Michal. Hennes mor är död sedan länge tillbaks och det enda spåret efter henne är ett brev som Michal förvarar i sin skrivbordslåda. På kuvertet står det att det är till Anka och att det först efter Michals död ska öppnas. Men när han reser iväg för en vecka, tar Anka mod till sig och bestämmer sig för att öppna brevet. När fadern återvänder möter hon honom vid flygplatsen och reciterar brevet som säger att han egentligen inte är hennes far. Plötsligt framstår den nära relationen dem emellan i annan dager. Michal som inte vetat men misstänkt vad modern skrivit, blir konfronterad av Anka som frågar honom om det var meningen att hon skulle hitta brevet.

Film fem – Du skall icke dräpa – var ursprungligen en längre film, En liten film om konsten att döda, men har till dekalogformen kortats ner en halvtimme. Inte så avlägsen sin ryske förfäder Raskolnikov, går unge Jacek runt i Warszawa och funderar över brott och straff. På en bro över en väg testar han sina egna begränsningar och tappar ner en sten som genast orsakar en bilolycka. Han sätter sig till sist i baksätet hos en taxichaufför och ber om att bli utkörd till stans utkanter. Jacek stryper chauffören och krossar till sist hans skalle med en sten. Snabbt anhålls Jacek och döms till döden genom hängning. Hans advokat, den nyligen utexaminerade Piotr, följer Jaceks öde ända till slutet och tvingas navelskåda sin egen inställning till dödsstraffets existens.

Film sex – Du skall icke bedriva hor – var likaså en längre film, med den något annorlunda och kanske mer passande titeln En liten film om kärlek. Unge brevbäraren Tomek förälskar sig i sin granne Magda som han iakttar genom en stjärnkikare. Magda är kanske en tio år äldre och har ofta mansbesök i sin lägenhet. Därför blir hon chockad och bestört när Tomek till sist ger sig till känna. Men det visar sig att Tomeks känslor inte är sexuella utan av ren kravlös kärlek. Denna något naiva inställning ställs mot Magdas mer världsvana uppfattning som blir svår för Tomek att hantera.

Film sju – Du skall icke stjäla – återgår än en gång till barnets perspektiv. Sexåriga Ania finner sig mitt i en outtalad vårdnadstvist mellan sin äkta mor Ewa (som var enbart sexton när Ania föddes) och mormodern Majka, som varit ständigt närvarande vid Anias uppväxt. Ewa tröttnar på sin mors vaktande hand och rymmer iväg med Ania. Men i flykten inser hon snart att den maktstrid som utkämpas mellan henne och hennes mor enbart åsamkar hennes dotter än mer skada.

Film åtta – Du skall icke bära falskt vittnesbörd – är kanske den av de tio som berör polsk 1900-talshistoria och krigsminnena allra mest. Zofia föreläser om moral och etik på universitetet och får besök av den amerikanska författarinnan Elzbieta. Det visar sig att Elzbieta fyrtiofem år tillbaks i tiden var den lilla flicka som Zofia, då aktiv i polska motståndsrörelsen, inte kunde skydda från den tyska armén eftersom det kunde röja deras positioner. Ovetande om Elzbietas öde, har Zofia sedan levt hela sitt liv med djup ånger för sitt beslut som hon dessutom trott hade ändat den lilla flickans liv. Eftersom Elzbieta aldrig fått höra sanningen om vad som hänt, beger de sig en natt till den plats i Warszawa de senast sågs.

Film nio – Du skall icke åtrå din nästas hustru – handlar om läkaren Roman som inser att han har blivit impotent och faller ner i en djup depression. Han uppmanar sin fru Hanna att skaffa en älskare, vilket hon enbart efter påtryckning går med på. Men då börjar Roman i sin tur att spionera på henne och den yngre man hon har börjat träffa. Budordet blir här således omvänt att det egentligen är hans egen hustru i famnen hos en annan man han inte bör åtrå. Roman blir allt mer vansinnig över sin hustrus nya relation, ovetande om att hon egentligen vill bryta upp densamma.

Film tio – Du skall icke åtrå din nästas egendom – är till synes den enda komedin i serien, även om film tre har en del komiska inslag. En försummande far dör och efterlämnar sina två söner den frimärksskatt som alltid haft den främsta platsen i sitt hjärta. Denna samling betraktas som en rejäl dyrgrip av alla filatelister och snart blir de båda bröderna Jerzy och Artur (Zbigniew Zamachowski från Den vita filmen) lika måna om samlingens värde som fadern en gång var.

Kieslowskis tematisering av budorden är inte en strikt religiös angelägenhet om någon trodde det. Egentligen är det enbart den första filmen där religionen och kyrkan har en faktisk närvaro. Nej, snarare blir det testamentliga en fond i stil med de hyreshus där personerna lever. En grund som ständigt testar dessa människors behov av samvaro. De tio budskapen appliceras i skiftande grad i de olika berättelserna. Kieslowski väljer helt enkelt att gå sin egen väg och bruka de kopplingar som känns mest angelägna.

I Kieslowskis skildring uppstår den unika känslan av en hel stads vibrationer. I den breda skara av karaktärer som passerar genom hans blickfång, känns det som om man har tagit sig en lång promenad genom Warszawas alla kvarter. Genom att det blir en så omfattande vision, blir även budordens rent etiska frågeställningar rejält belysta. Zofias lögnångest i film åtta är inte densamma som Dorotas lögnångest i film två. Romans begär i film nio är inte detsamma som Tomeks i film sex. Och Jaceks avrättning i film fem är inte samma tragiska död som unge Pawels olycka i film ett.

Dekalogen blir mer än en religiös referens snarare en intresseväckande etikdebatt, där svaren sällan är lättfunna. Kieslowski är medveten om att även snärja in åskådaren i dessa diskussioner. Hur ska man förhålla sig till att Zofia offrade ett litet barn? Kan man göra allt för kärleken, även inkräkta på den andres liv, såsom Ewa i film tre? Frågorna väger olika tungt, men är därmed inte enklare att besvara.

Mitt i allt snack om innehåll, får man icke förglömma formen. Kieslowski har använt sig av olika fotografer till varje film, vilket kanske skulle kräva en mer ingående analys för att upptäcka, men att han samtidigt haft stor påverkan i denna aspekt. Närbilderna är av en annan värld. Jag har sällan skådat sådan känsla för avstånd och precision som i Dekalogen. Estetiskt är filmen om att icke dräpa den enda som sticker ut, vilket antagligen beror på att den ursprungligen var påkommen vid sidan av dekalog-projektet. Dess ljusbruna färgsättning och stumfilmssnarlika kompositioner är en ren fröjd. Får nästan mig att tänka det som om Dostojevskij själv hade velat filmatisera sin klassiska roman.

Vissa enskilda scener ekar kvar i mitt huvud. Som när Zofia vandrar ner i en park och ser en man vrida in och ut på sin kropp. Eller i samma film när Elzbieta gömmer sig för Zofia när hon vandrar in på en bakgård mitt i stan. Eller den stilla sorg och isande kyla när sjukvårdare fiskar upp två döda barn ur ett hål i isen i första filmen. Om jag ska bestämma mig för favoriterna i serien, så kan jag nog inte snärja mig mer än att plocka ur hälften av filmerna: ettan, för dess sakliga och smarta diskussion kring religion kontra vetenskap, samt det läskigt tunga vemod som präglar dess andra halva; trean, för dess nyckfullhet och vibrerande kärleksskildring; femman, för den kraftfulla estetiken och den bitande närgångenheten i undergången; sexan, för att den kanske är den vackraste voyeurfilmen nånsin gjord och samtidigt så otroligt öm i sina personporträtt (synd på den ålderdomliga budordstituleringen) och sist men inte minst åttan som är en av de starkaste efterkrigsskildringar jag sett.

Kieslowski kommer kvarstå som en legendarisk filmskapare från det östra Europa som en gång skuggades av järnridåer och murar. Dekalogen är i synnerhet ett tidsdokument som lever i övergången mellan ett hemskt förflutet och en möjligtvis spirande framtid. Kanske därför det så ofta är barnens nyfikna ögon som upptäcker omvärlden i filmserien. De iakttar enträget, lyssnar på de äldre och skapar bilder av sin omvärld. Bilder som inte behöver vara fullkomligt korrekta utan även färgas av de lögner som de vuxna lurar in sig i. Kanske är det också därför den mystiske vitklädde främlingen (Barcis) iakttar sina medmänniskor i samtliga av filmerna. Hans blickar förmedlar en sorts allrådande optimism, fast samtidigt med en sorts dold kunskap om deras innersta väsen som sällan presterar gott. Är han den närvarande gud människorna lämnat bakom sig, men ändå hyser någonstans i sitt hjärta? Ytterligare en fråga som kan besvaras på flera vis. Hursomhelst visste åtminstone Kieslowski hur man skapar gudomlighet i vardagen och kan därav räknas som en av de största filmskaparna i modern tid.