Intervju med Adam Mason och Simon Boyes (OBS! Innehåller spoilers!)

Öppningsscenen hör till det starkaste som någonsin tillåtits besudla insidan av en filmprojektor; en ung kvinna vaknar, snarad och upphängd i ett träd, med ett rakblad inopererat i hennes mage. Hon gräver ut det, skär av repen, faller ner till marken, möts av en gevärspipa och rösten: will you continue?

Frustrerade över det brittiska filmstödsystemet och tonårsanpassade skräckfilmer som Saw och Hostel bestämde sig regissörerna Adam Mason och Simon Boyes för att gå lite längre, mycket längre. Resultatet blev Broken, en studie i hopplöshet, tortyr och tvång där huvudkaraktären Hope kidnappas och tvingas till att genomgå omänskliga prövningar i hopp om att en dag kunna fly för att återförenas med sin dotter. Filmen har delat, den annars så toleranta, skräckfilmspubliken i två delar och frågan är om man egentligen får blanda realism, fiction och underhållning hur som helst. När blir det egentligen för mycket?

Adam Mason: Broken är extremt våldsam i början och slutet, men ärligt talat så tycker jag inte riktigt om våld på film om det inte på något sätt för handlingen framåt eller känns nödvändigt för filmens helhet, om det inte är som i Braindead eller Rambo där man gör en grej av att inte ta handlingen på så stort allvar för att istället satsa på våld och humor.

Simon Boyes: Det är kul att chockera, speciellt inledningsvis. Om man ser tillbaka så tycker jag även att våldet i öppningsscenen sätter tonen för resten av filmen. Man fattar hur farlig antagonisten är, han gör dessa fruktansvärda saker för att man ska förstå vad som händer om man bryter mot hans regler.

Visst, Broken är extrem på alla sätt och vis, men det är dock inte våldet som får en på fall utan det hopplösa och djupt tragiska i huvudkaraktären Hopes situation, hennes kamp mot en nästintill omänsklig överman och hur hon i hopp om att släppas fri tvingar sig själv till att utveckla en relation med honom, en relation som egentligen bara kan leda till ett slut: den värsta sortens.

AM: Vi hade så många slut, men inget av dem kändes tillfredsställande. Jag menar, hade det varit en Hollywoodprodukt så hade hon slagit ihjäl mannen, räddat sin dotter och återgått till civilisationen som en hjälte, men vi ville inte ha det så. Vi ville vara så antikommersiella och nihilistiska som det bara gick. Så vi ältade slutet om och om igen, försökte överträffa varandra i grymheter utan att mista den realism som vi ditintills byggt upp. Jag och Simon ställde oss helt enkelt frågan: vad är det värsta du kan tänka dig? Och vad vi kom fram till ger en bild av hur jag ser på världen.

Det finns inga lyckliga slut i verkligheten, alltså tror jag inte vi vill se dem inom skräckfilmen heller. De filmer som dröjer sig kvar hos mig är de som inte håller tillbaka i sista akten, som vågar vara hopplösa. Man ska inte skämta om mord och våldtäkter, det är inte roligt när ett barn får tungan utskuren. Tematiskt sett så är Broken en grym och hemsk film, det vore naivt att tro att någonting blir bättre av att antagonisten dödas. I verkligheten bär offret sina ärr för livet.

SB: Adam har helt rätt. Man kan se slutet som en metafor för det faktum att hon aldrig kommer att återhämta sig från det hon har varit med om. Men det såklart att slutet är tufft, vissa klarar inte av det. Trots detta så passar det in i med resten av filmen. Det är ett konsekvent slut och ett chockerande sådant, just när man tror att våldet tagit slut.

Efter att ha regisserat ett antal, något förbisedda, långfilmer (Prey, Dust, The 13th sign) och över 70 stycken musikvideos med bland andra Cradle of Filth och Within Temptation så slog sig Adam Mason ihop med Simon Boyes för att försöka sig på att omstrukturera den enligt dem tama skräckgenren, vilket de på sätt och vis lyckats med. Detta var två år sedan och Broken har nu slagit stort världen över, skräckscenen har exploderat och förnyar sig självt gång på gång. Filmare som Alexandre Aja och Eli Roth går i täten och levererar med jämna intervaller ondskefullheter till en stadigt ökande massa. Men vad tycker de då själva om dagsläget?

AM: Ingenting egentligen. Jag återvänder alltid till de gamla klassikerna: Dödlig skörd, Jakobs inferno, Motorsågsmassakern, Exorcisten...ingenting idag är ens i närheten av vad som producerades då. Men det kanske säger mer om min ålder än dagens filmutbud. Till det bättre på senare tid hör väl Irréversible, Switchblade romance och Morden vid Wolf Creek. Jag ser även fram emot REC och Frontière(s). The Ordeal glömde jag förresten bort, otroligt bra! Jag tror att det är där framtidens skräck ligger, lo-fi stuket. En film som verkar riktigt intressant är Paranormal activity. Men så är jag inte heller så inne på gore, paradoxalt nog, utan tycker mer om den psykologiska skräckscenen. Förhoppningsvis kommer jag att vara en del av den.

SB: Jag håller med, det är svårt att nå upp till de gamla klassikerna. Men om man ser till dagens mått mätt så tycker jag att Rob Zombie gör ett väldigt bra jobb; smarta och innovativa skräckfilmer som publiken älskar eller hatar. Jag tyckte verkligen om hans Halloween och Devil’s rejects är enligt min åsikt en av de bästa skräckfilmerna någonsin. Om man bortser från det som Zombie gör så finns det tyvärr inte så mycket att hetsa upp sig över, om man nu inte är ett fan av alla dessa Saw-/Hostel-filmer, som man ju lyckligtvis inte är.

AM: Överlag så tycker jag att det mesta inom skräckgenren suger. Men när man väl ser någonting som funkar så är det fantastiskt och det är tack vare dessa filmer man står ut med resten av skiten. På sistone har det dock producerats en hel del bra film, inget klassiskt men överlag rätt solida saker. Som till exempel i Irréversible där man får känslan av att regissören är ute på farligt hal is och man inte riktigt vet vart han är på väg någonstans. Just det där förstod man bättre på 70-talet. Liksom kom igen! Skräm mig, chocka mig få mig att må fysiskt dåligt.

Jag bryr mig inte om någon tönt från Lost spelar huvudrollen. Jag skiter i mängden CGI-effekter per sekund. Vad jag bryr mig om är storyn och den där speciella känslan av oberäknelighet. Så ge mig vad jag vill ha; skräm mig till döds och lämna mig ifred, annars struntar jag i det och ser Shall we dance? istället.

SB: De filmer som jag tycker om är de som står ut och vågar vara lite annorlunda, som inte bara vräker på med våld och blod för sakens skull. Om man ser till de stora klassikerna, till exempel Carpenters Alla helgons blodiga natt så är det en väldigt långsam film med relativt lite action. Det är en brutal film utan gore som lever på sin stämning, till skillnad från filmer som Saw där det uppfinningsrika våldet får gå före. Jag vet vad jag föredrar! Det är för många gimmicks i dagens skräckfilm. Satsa på storyn och karaktärerna istället. Var det egentligen någon som brydde sig om de där två som var instängda i Saw? Personligen gav jag fullkomligt fan i om de levde eller dog.

- Kommer er nästa film The Devil’s chair att skilja sig åt från Broken?

AM: The Devil’s chair har större budget, annars är det samma stuk Kanske lite mer insmickrande och publikvänligt den här gången. Fan det där lät ju inte bra...skit samma, det är en bra film och gillar man det vi gjort tidigare så kommer man att älska The Devil’s chair.