De senaste åren har Sydkorea klivit fram som ett av de intressantaste filmländerna i världen. Med filmer som Järn 3:an och Old Boy har regissörerna Kim Ki-duk och Park Chan-wook visat hur färgstark och originell den Sydkoreanska filmen kan vara. Både Kim Ki-duks Breath och Park Chan-wooks I´m cyborg, but that´s ok, visades på Stockholms filmfestival, men ingen av dem var på plats. Det var däremot nya stjärnskottet Kim Tai-sik, vars debutfilm Driving with my wife´s lover var med och tävlade om bronshästen.

Spenslig, med baseballmössa och klädd i svart ger han ett ungdomligt intryck då han kliver in och slår sig ner i ett av Nordic Light Hotels små konferensrum för en kort pratstund med mig. Kim Tai-sik, född 1959, är några år äldre än sina mer berömda regissörskollegor, men redan i mitten på 80-talet var han klar med sin filmutbildning. Den sena långfilmsdebuten beror enligt honom på att han levde gott på reklam och teveuppdrag i många år i Japan. Det var först, när han blev regissören Park Chul-soos assistent, 1998, som filmkarriären tog fart. De följande åren gjorde han en del uppmärksammade kortfilmer innan han till slut fick chansen att filma Driving with my wife´s lover. Filmen handlar om en stämpelmakare som upptäcker att hans fru har en kärleksaffär med en taxichaffis. För att reda ut varför, söker han upp taxichaffisen och anlitar honom för en längre resa. Det är en film som jag tycker vänder ut och in på begreppen kärlek och svartsjuka, men Kim Tai-sik ser filmen snarare som en allegori om kärlek.

- Det är en ren kärleksfilm om den sanna kärleken. Det är ingen film om svartsjuka eller vänsterprassel. De båda männen i filmen är egentligen en och samma person. Vi har alla två sidor inom oss och Driving with my wife´s lover ger oss olika aspekter av en mans kärlek, förklarar han.

Driving with my wife´s lover bygger dels på en tidigare kortfilm om en taxiresa och dels på idéer från några kärlekshistorier som Kim Tai-sik hört av vänner och bekanta. Av detta arbetade han fram ett första manus, som sedan utvecklades tillsammans med en mer erfaren manusförfattare till den slutgiltiga versionen. Driving with my wife´s lover är ingen dialogdriven historia, utan filmen växer fram ur de situationer rivalerna hamnar i. Kim Tai-sik har kryddat sin film med ett symbolladdat bildspråk, men allt som oftast är scenerna överraskande och skojiga. Filmens absolut roligaste scen är när de båda rivalerna mitt i en backe överraskas av en hel drös rullande vattenmeloner. Resultatet blir ett färggrant hav av krossade vattenmeloner som lyser upp hela vägen med sin röda färg.

- Folk som ser filmen intresserar sig alltid för vattenmelonerna. Det spelar ingen roll vilken festival i världen jag än besöker, så dyker frågor om melonerna alltid upp. Jag vill inte säga för mycket, utan tycker att publiken ska få göra sin egen tolkning. Grönt och rött är bra kontraster och fungerar på samma sätt som svart och vitt, men är intressantare. Kanske har jag undermedvetet valt vattenmelonerna just för att få fram de här kontrasterna.

Färgerna i Driving with my wife´s lover är som ofta i nutida asiatisk film väldigt klara och framträdande. Filmskaparna i Asien verkar mer medvetna om färgernas betydelse och låter det ofta bli en viktig del i själva filmberättandet, medan regissörerna i Europa gärna rusar omkring med en skakig handkamera för att fånga verkligheten i någon missriktad form av realism. För Kim Tai-sik är färgerna viktiga och han använder dem målmedvetet filmen igenom. Färgerna påverkar filmens stämning och i slutscenen, då de båda männen på julafton återigen träffas, har ett grynigt svartvitt foto för att vi inte ska få känslan av vår barndoms jul.

- Det märks kanske inte alltid i filmen, men vi använder också handkamera, även om bilderna inte skakar. Handkamera är mer följsamt och man kommer skådespelarna väldigt nära. Däremot är det mycket ansträngande för fotografen att hålla kameran stabilt hela tiden.

Själva inspelningen av Driving with my wife´s lover var en tuff tid för Kim Tai-sik. Korean Film Council (KOFIC) finansierade halva filmen med 400 000 dollar medan resten av filmens budget var tänkt att komma från en stor japansk firma. Tyvärr gick firman i konkurs efter många struliga vändor, vilket tvingade Kim Tai-sik att själv skuldsätta sig. Hemma i Sydkorea har filmen fått positiv kritik, men publiken har inte slutit upp på ett sådant sätt att filmen har gått med vinst. Det är inget ovanligt i Sydkorea och av de 120 filmer som KOFIC var med och finansierade förra året har 110 inte gått med vinst. De flesta sydkoreansk filmer ratas av den yngre publiken som mest är intresserade av filmer med stjärnskådespelare enligt Kim Tai-sik. Själv är han glad över att ha fått chansen att göra en långfilm och överraskad av den positiva responsen filmen väckt på alla festivaler han besökt. Därför känner han sig optimistisk inför framtiden.

Tjugo minuter går fort och medan jag sitter och grubblar på det han sagt kommer en pressansvarig in och säger att det är dags att avsluta det hela. Febrilt bläddrar jag i mina anteckningar innan jag bestämmer mig för att tala om att han är den enda person som jag gör en intervju med under hela festivalen. Han bugar djupt och undrar om det beror på att jag känner igen mig i filmen. Nej, men jag blir glad när någon berättar om kärlek utan att behöva förklara allt med dialog.