Jag har bott i en förort i hela mitt liv och sett spårvagnar komma och gå. Men någon kvartersbiograf såg jag och mina kamrater baske mig inte till. Så för att fly den betonggrå tristessen hoppade vi på "femmans" vagn som tog oss på en ryckig och knyckig diligensfärd in till centrum och dess lockande cowboymatinéer. "Femman" är förresten samma gamla sletna spårvagnslinje som herr skjutjärnsjournalist Josefsson färdades med i ett av sina granskande TV-program. Han steg på i det fashionabla Örgryte och hamnade tillslut i mina kvarter på fel sida älven, det vill säga i gögteborgsförorten Biskopsgården. När jag växte upp var det 70-tal och ute blåste friskt av saltstänkta vänstervindar. Upp till kamp-mentaliteten frodades men vi småpojkar trivdes bäst i biomörkret. Där bar hjältarna pseudonymer som Montgomery Wood, Anthony Steffen och Gary Hudson. Dessa tuffa gossar var italienska spaghetticowboys och alla talade de engelska med dubbad tunga. Förmodligen hade våra gunslingers aldrig satt sina boots i det riktiga Amerika men vad brydde sig vi tolvåringar om sånt. Mera blod i baljan boys, lydde vår paroll. Hårdare! Fränare! Tuffare!

Måndagsmorgon vid frukostbordet betydde något alldeles extra för mig. Då gällde det att spana in Göteborgs-Postens bioannonser och hade man tur gick det upp någon grym pastavästern på antingen Cinema Non-Stop eller Palladium Drop-In. Även Cosmorama Middagsbio körde vilda västern-filmer men Cinema hade det tuffaste utbudet. Och den sömnigaste biografvaktmästaren. Den lille gubben verkade inte bry sig något nämnvärt om att jag och mina kompisar var minderåriga. Själv var jag ganska lång och kunde nog passera som en femtonåring men kortväxta kamrater fick man lite generat presentera som "lillebröder". Oftast slank dessa småttingar in av bara farten och ibland var de så korta i rocken att jag betvivlar vaktmästarn överhuvudtaget noterade deras existens. Enda gången den gamle biljettgubben gjorde stora ögon var när min mamma (!) följde med som täckmantel på Navajo Joe - en dollar per skalle. Den siste Fleksnes var Cinemas huvudattraktion den veckan så vår stackars biografvaktmästare trodde morsan hamnat fel. Jag betvivlar han någonsin förstod hur det hela hängde ihop. Annars brukade pappa rycka in som pålitlig föräldravakt och han delade dessutom mitt intresse för västerngenren, även om han emellanåt knorrade så smått över alltför undermåliga sydeuropeiska västernimporter. Min far föredrog den gamla klassiska sortens pang-pang med dåtidens Hollywoodhjältar som Errol Flynn i spetsen. Emellanåt gick även några av dessa hederliga kåbojsare upp på middagsbio men det var blodbaden från Cinecittá som dominerade under denna tidsperiod.

En dollar mellan tänderna. Drick ur whiskyn, lämna sta´n!, En dollar av eld - bloody killer. Snacka om färgstarka titlar! Under de här åren visste man att döpa filmer och våra svenska översättare försökte hänga med så gott de kunde i svängarna. Min favorittitel är annars Skjut först - änglarna betalar och den passade ju lika bra som pickadollen i hölstret här hemma i Göteborg. Den italienska västernproduktionen nådde sin kulmen i mitten av 60-talet med minst en spaghettipremiär i veckan. Då var förstås en annan för liten och fick nöja sig med mesiga High Chaparral på TV. Så jag tackar Gud och mina kära middagsbiografer för 1970-talets reprisrundor! Ibland kilade jag upp på Göteborgs-Postens kontor för att kolla in arkiven efter gamla spaggerecensioner. Oerhört kul att läsa om hur dåtidens kritiker förfasades över denna i deras ögon så dekadenta genre. Värst var nog en viss Tore Nyström som inte ens fann något gott hos den på senare tid så hyllade Sergio Leone - spaghettifilmernas stilbildare. "Studie i ondskans ceremoniell" skrev en indignerad Nyström om mästerverket För några få dollar mer. Nyström inte bara kände obehag, han rentav rös, när Clintan mot slutet körde iväg med en vagnslast banditlik. Och Ennio Morricones bakgrundsmusik var  klart störande! Legendariska journalisttantan Ingrid Segerstedt Wiberg trippade ibland förbi med sina pongohundar i släptåg. Hon gav mig gärna några berömmande ord där jag satt med mitt lilla anteckningsblock och förmodligen såg väldigt vässad ut. - Vad månne det inte bliva av den här pojken? funderade hon högt en gång. Ja, det kan man ju faktiskt fortfarande fråga sig.

Cinema var en liten mysig biograf belägen på Östra Hamngatan 37 mitt i centrala Göteborg. Redan 1922 slog man upp portarna men då under namnet Scala. 1941 förvandlades Scala till Plaza med 423 platser i salongen. Middagsvisningarna drog igång 1946 men på den tiden fanns det förstås inga italienska västernfilmer att tillgå. Istället var det amerikanska helyllecowboys i stil med Hopalong Cassidy som galopperade non-stop alla dagar från klockan tolv till sex. 1968 bytte Plaza namn till Cinema och lokalen kunde ståta med ny inredning men något färre platser. I mars 1987 var det slut på det roliga och lilla älskade Cinema gick i graven. Mitt emot, på Östra Hamngatan 46-48, låg flådiga Cosmorama. Denna anrika paradbiograf såg dagens ljus 1908 och skulle genomgå flera ombyggnader under årens lopp. På senare tid hade man två balkonger och 798 platser. Middagsprogrammet drog igång redan 1952 och här såg jag mycket Chaplin-farser och Bogart-deckare. Samt en rejäl dos krutdoftande spaghettivästerns, förstås! Middagsvisningarna upphörde 1982 och hela bygget klappade igen sommaren 1988. Frid över dess minne! Palladium, den tredje av mina vilda västern-oaser, finns faktiskt kvar än idag (i SF Bios regi). På Lilla Nygatan 2 (på promenadavstånd från Cinema och Cosmorama) ligger denna jättebiograf orubbad kvar och är fortfarande en imponerande syn. Palladium öppnade 1919 och hade då 1 048 platser. Efter ombyggnaden krymptes antalet platser till 770 och middagsbion körde igång 1952. På Palladium Drop-In såg jag inte bara italienska utan också många amerikanska västernfilmer, bland annat John Wayne-raffel som Rio Bravo och El Dorado. Våren 1983 upphörde middagsvisningarna och jag hade droppat in och ut för sista gången. Det är svårt att riktigt fatta men 1947 fanns det hela 35 biografer här i Göteborg, 1985 fanns det 25 stycken, och nu dominerar SF Bio totalt med sina opersonliga filmstäder Bergakungen och Biopalatset. Alla gamla goa göteborgsbiografer (med undantag av Royal och Palladium) har rivits eller förvandlats till kladdiga hamburgerbarer och fåniga klädaffärer. Film är tydligen inte bäst på bio längre.

Nej, vi hade aldrig någon kvartersbiograf mellan höghusen där jag växte upp. Kulturen tillåts ju sällan blomstra ute i förorten. Men undantag fanns, till exempel Sven Wollters teatergäng på Blå Stället i Angered. Och i Backa, där jag varit bosatt mellan varven, uppträdde Ica-Stig och de andra hjältarna i Nationalteatern. Man höll till på fritidsgården vid Selmas torg som också fungerade som filmklubb emellanåt. Under mycket stoj och stim fötrevisades 16mm-kopior av gamla Hollywoodklassiker som Winchester 73 med James Stewart som rakryggad kåboj och Rock Hudson som skum indian. När 70-talsrevolten sjöng på sista versen gjorde jag själv en liten skakig super 8-film om utslagnas situation i välfärdssamhället. Den gick hem hos akademikervänstern på Hagabion men funkade sämre bland arbetarbarnen på Backa fritis. - Va e de för jäddra kommunistfilm? undrade en höghusbaby och blängde misstänksamt. Ridå. Men jag är ändå hoppfull. Snoriga förortsungar och kultur är en hälsosamt livsfarlig kombination som tillslut kan spränga betongen. Det vet makthavarna och stänger biblioteken. Vår så kallade kulturminister har all anledning att svettas och bör osäkra puffran. För en dag ska ju nånting hända då allt slår in...