VARNING: Ni som vill läsa en vanlig intervju utan jag-perspektiv med ganska stereotypt formella mallfrågor bör slå upp vilken dagstidning som helst. Under filmfestivalen i Göteborg 2007 träffade de flesta stora dagstidningar gänget bakom Goya's Ghosts, så även vujer. Skillnaden är att det här är ingen dagstidning. Det här är Vujer.com och för ett litet blåbär som jag var det en upplevelse att minnas. Här är min upplevelse.

3/2 2007, 14:10 Kommer in i lobbyn på Park Avenue, ser en skylt där det står att press för att träffa folk bakom Goya's Ghosts, åk upp till våning 10. Jag ställer mig i hissen och åker. Upp. Våning 10.

14:15. Det är riktigt fint väder över hela Göteborg och jag njuter av den vackra utsikten. Går ur hissen, följer skyltar och hamnar i svit nr. 5. Möts där av två damer som berättar hur det hela kommer att gå till och smått beordrar mig sedan att dricka något. Jag hugger in på en Cola Light. En av dem berättar att det kommer ske gruppvis (vilket jag hade väntat mig), dock är grupperna små med 2 pers. (jag inklusive) på första intervjun och 3 på de andra två. Ordningen ser ut som följer.

• 14:30 - 14:50 Stellan Skarsgård
• 15:10 - 15:30 Milos Forman
• 15:50 - 16:10 Saul Zaentz och Jean-Claude Carrière

14:22 Är för nervös för att sitta still. Hade innan intalat mig att vara nervöst är onödigt, jag hade ju inget att förlora. Det höll sig fram till jag steg ur hissen på våning 10. Jag vandrar runt med min Cola Light, njuter av flashigheten och den fantastiska vyn. Min kollega (även han från en sajt, Ciné) satt tålmodigt stilla, såg dock ganska nervös ut. Jag lyckas faktiskt koppla bort tankarna på intervjuerna för några sekunder och förundras över att man inte oftare ser Göteborg från utsiktsplatser, vacker stad det här (vilket också Forman senare skulle bekräfta…). Jag kom på mig att tänka att det var rätt skönt med Stellan som inledning innan man tar sig an giganterna. Jag menar, all cred. till vår allas Stellan, han är lite av en svensk ikon, men i jämförelse så vet jag inte vad. Internationell legend är han i alla fall inte. Att titta på de övriga herrarnas meritlista är som att öppna någon historiebok jag läste under min tid som filmvetarstudent.

14:28 Man hade hört så mycket om Stellan innan. Mer eller mindre alla påstår att han är ungefär världens trevligaste människa. Jag hade höga förväntningar även om jag började känna mig allt lugnare. Tackar nog min Cola Light för det. Jag började tänka på mitt mål, att hålla intervjuerna på en så oformell nivå som bara möjligt och försöka snacka skit. Jag ville inte gå in i någon Nöjesguiden-provokationstillstånd. Det gör man som smart när man ställs mot idioter. Nu var det tvärtom. Jag hoppades de skulle se mig som ung, dum och naiv (sanning?) så kanske de skulle lägga sig på en annan nivå.

14:30 Lite kul, jag har för mig att det var nästan på pricken halv tre som de sa att ”Stellan är redo för er nu…”. Jag drog ett djupt andetag och vem vet vad jag tänkte. Det var bara att köra, jag var ändå hyfsat förberedd. Vi skyfflas in i Stellans hotellrum (tror jag, kan ha varit ett allmänt rum också…). Jag börjar med att gå fel, rätt in i ett sovrum… jag ser Stellan. En dam tar tag i mig och visar mig till rätta. Ett vardagsrum, fint, lagom lyxigt inrett. Stellan kommer bakifrån. Min kollega står bredvid mig, Vi hälsar på honom. Han är rätt fint klädd i grå skjorta och svarta finbyxor. Något hände. Jag tror handslaget utlöste det, min mage bubblade till. Jag hade käkat ägg till frukost. En riktig smygare börjar växa fram. Mina tankar var ute och svävade i rummet någonstans. Jag bara njöt av tillställningen och märkte inte smygaren krypa vidare för att smidigt leta ut sig ut i luften. Jävlar. Hela rummet började lukta skit. Allright. Keep cool. Jag skulle ju INTE provocera dem och börjar med att fisa i Stellan Skarsgård hotellrum. Jippie. Min tanke blev: ”Tänk om Stellan slänger ut en för att man fiser i hans hotellrum, det hade vart nåt.” När vi slår oss ned i en soffa och Stellan i en fåtölj mittemot vet jag inte vad. Jag försöker urskilja om han känner något. Lukt alltså. När jag funderar på det i efterhand är jag dundersäker på att han satt där och tänkte ”… vad är det för en jävla idiot som sitter och fiser i mitt rum”. Hela rummet lär ha luktat som fan. Jag öppnar med klassikern ”Hur är läget”.

- Jofan, det är fint. Hur är det själv?

Jag tror jag svarade något liknande.

14:35 Det var trevligt, lite stelt även om jag försökte hålla formaliteterna på en låg nivå, kanske just därför. Märktes tydligt att han ville testa de unga männen tidigt i intervjun och svarade ganska välartikulerat på min kollegas frågor om hans syn på Goya och hans verk. Han talade om den dogmatiska hjärnan och Goyas syn på omvärlden. Jag nickade mest i takt med hans analyser och tänkte på det trevliga vädret vars sol strålade på oss. Inte så att jag är ointresserad av Francisco Goya, snarare tvärtom men jag kände mig lite obekväm då mina kunskaper i ämnet är ganska begränsade och var rädd för att ge mig in på de stora orden i konstens värld. Min kollega däremot hade full koll. Jag ryggade lite och frågade honom istället om han själv målade? Han tittade lite knepigt på mig:

- Jag ritade och målade en del när jag var yngre men inte längre.

Kort, lite pinsam tystnad. Härligt.

Okej sa jag, gick vidare och frågade honom istället om han kunde utveckla analysen kring Forman, hur är han som regissör? Stellan berättade att Forman inte arbetar enligt den stereotypa hierarkin som är så typisk för branschen. Han lyssnar mer på alla runt omkring samtidigt som han ändå då och då verkligen kan inta sin roll som regissör och ryta till då han tycker att skådespelarna gör något fel. Jag märkte tydligt hur mycket han såg upp till Forman och fick det också bekräftat när jag frågade varför han tackade ja till projektet från början.

- Kallar Milos Forman så kommer man, så enkelt

Så enkelt var det och så enkelt är det. Givet.

14:45 Han berättade vidare om hur Forman ger sina skådespelare stor frihet i rolltolkningarna och att han arbetar väldigt lika med alla skådespelare, i alla fall under den här produktionen. ”Känner du om det gjorde att Goya mer blev din karaktär än den Forman och Carrière utvecklat på papper?” Han svarade:

- Det är alltid skådespelarens uppgift att göra sin egen tolkning av manuset. Det som står på papper är något mer ytligt än vad jag måste göra med karaktären.

Ganska givet svar på en dum fråga. Jag tänkte inte mer på det och frågade honom istället vad han själv hade för relation till Goya innan den här filmen? Han berättade att han såklart kände till honom och också gillade hans verk.

- Målningarna i sig var också min största inspiration för att komma karaktären på djupet.

På något sätt, jag kommer inte ihåg precis hur (kan ha varit en fråga min kollega ställt), började han sväva ut och analysera kring hans allmänna syn på filmer och om viljan att göra något annorlunda. Det här var precis vad jag ville, att få folk att bara prata. Han började tala om samarbetet med Mike Figgis och filmen Timecode. Hur han direkt hade tackat ja då han gillade den annorlunda idén (filmen arbetar bl.a. med fyra rutor i bild om vad som händer i samma stund). Stellan hade blivit lite mer bekväm och det kändes skönt, kanske var det fisdoften som hade sipprat ut ur summet, kanske var det i största allmänhet… trevligare blev det i alla fall. Självklart tog då tiden slut. Det var dags att bege sig. Jag frågade hur länge han skulle stanna. Det visade sig att han bara ett par timmar senare skulle bege sig, vart kommer jag inte ihåg.

14:55 Tillbaka i svit 5. Utgångspunkten för alla intervjuerna. Nästa man var Milos Forman. Nu hade allt släppt. Jag tänkte inte så mycket och nervositeten hade bytts ut mot svett. Gick ut på balkongen och njöt av värmen en bra stund. Stod och kom på att ”fan, Stellan var nästan precis som jag väntat mig… en riktigt trevlig filur även fast man fiser i hans hotellrum”. Det är kul att Sverige har en sådan fin representant för den svenska skådespelareliten.. Han lär vara en bra frontman. Går in igen för att gå på toa.

15:15 Toa. Jag sitter och hör hur de säger att Forman är redo för oss. Hör också hur de säger att ”han från vujer är på toa”. Jag höll mig lugn, blev färdig och traskade ut. En av arrangörsdamerna visade mig in i en närliggande svit. Jag möts av stark nikotinlukt, väldigt oväntat i tider som dessa. Kommer in i ett stort rum smått dimmig av rök. I änden sitter Milos Forman på en soffa och bolmar på en fet cigarr. Jag skrattade lite för mig, gick fram och hälsade för att sedan slå mig ned vid mina redan sittande kollegor (vi var nu tre, någon utländsk man hade tillkommit, han såg riktigt nervös ut). Jag kände mig faktiskt kolugn. Milos satt och talade om Goya och produktionen. När han tog en paus var det bara att börja. Jag frågade honom om något jag hade läst i GP samma morgon om att han ansåg att sanningen var något väldigt viktigt i dagens filmklimat.

MF: Well, the truth is important. But not as important as what is interesting. It has to be interesting, right, or noone will see your film.

PF: Did you feel that you told the truth with this film?

MF: No. The story is made up and the person Goya is how we interpreted him.

Sanningen är uppenbarligen tolkningsbar. Jag kom ihåg något som Kubrick sa en gång till Jack Nicholson vid inspelningen av The Shining. Han sa att han sket i om det inte var verklighetstroget (här: Jacks skådespel), bara det var intressant. I koppling till vad Forman just sa blev det hela väldigt intressant och lite blurrigt. Dock tror jag att jag hängde med i resonemanget.

15:25 Det var en härligt lugn stämning. Frågorna gick ganska långsamt framåt och Forman tog sin tid med att svara. Dock är jag en dålig journalist så jag kommer inte ihåg allt han sade. Jag kommer snarare ihåg känslan i rummet. Han såg härligt trivsam ut i soffan där han satt och bolmade lite då och då på sin cigarr. Han lyckades faktiskt klämma in en kommentar om hur dåligt nikotin var. Han tittade på mig när han sa det, som någon sorts uppmaning till den unge mannen. Jag sade ”njae” och så gick vi vidare. När jag försökte jämföra Goya's Ghosts med Amadeus ryggade han tydligt och nekade mitt uttalande om att berättarstilen i filmerna skulle var likartade. Han verkade inte vilja utveckla. Han bekräftade dock de historier rörande om hur Natalie Portman och Stellan Skarsgård fångades upp till projektet. Stellan hade Forman sett i filmen Exorcisten: Begynnelsen på ett flygplan och fastnade direkt. Samma gällde Portman som hade han sett på ett omslag till Vogue och upptäckte likheter mellan henne och en dam från av Goyas målningar. Nu satt jag mest och bara väntade på att få ställa frågan som jag trodde skulle välta omkull honom… ”Mr Forman, have you ever thought about making a movie about Napoleon, I mean, there has never actually been a good movie about him!?”. Forman tog sin tid. Jag kände stämningen i luften. Han drog ett jättebloss på cigarren, fimpade och tittade på mig:

- I'm gonna tell you. Every director in this world has sometime thought about making a movie about Napoleon. For me, the subjekt is too big. It would take too long, several years, to prepare.

Det lät så mäktigt. Jag funderade bara på hur länge han hade förberett sig för det här projektet och frågade inte mer om det. Kände mig ändå nöjd med svaret innan och framför allt kändes det trovärdigt. Vi får vänta på någon att orka göra en intressant film om Napoleon. Men Forman skulle vara mannen för det, definitivt. Han svarade på några av kollegornas frågor och kom på något sätt in på Bergman. Jag frågade om han hade träffat honom någon gång och det hade han tydligen gjort för flera år sedan. Var är en bra fråga… ingen ställde den. Jag frågade istället om det fanns någon annan stor ikon han gick och funderade på att göra film om.

- Right now I'm focusing on directing an opera in Prague with my sons. I'm really looking forward to it.

15:40 Så tog tiden slut. Skit. Jag lyckades klämma in min genomgående fråga om personen målar. Han svarade att han aldrig haft talang för det. En vacker kvinna som jag inte hade märkt fanns i rummet sa till Forman att han var tvungen att lämna hotellet då hans flyg väntade. Forman berättade att han skulle tillbaka till Prag. Den smarte utländske kollegan plockade fram ett par filmomslag han hade tagit med sig, bl.a. Amadeus, och bad Forman signera. Självklart gjorde han det. Jag var inte lika smart men fick en signatur i mitt block. Han tackade för sig, vi tackade för oss och så var det hejdå Mr Forman. Häftigt. Jag kände mig helnöjd och var fascinerad hur skön han verkade vara. Vi hade fått igång ett bra snack utan några större formaliteter.

15:43 Vi kommer ut ur rummet och möts direkt av en annan dam som säger att Saul och Jean-Claude är redo för oss. Utan att tänka tanken på vad som komma skulle kastades vi in i ett hotellrum precis bredvid. Det här var säkert det bästa sättet att förbereda sig på en intervju med filmfolk, inte tänka och knappt vara förberedd (jag hade bara skissat ner ett par frågor till Saul och någon enstaka till Carrière). Jag hade sett Saul Zaentz på presskonferens någon dag tidigare och jag visste att han gillade att snacka mycket. Det var det jag hoppades på, att han var på prathumör. Dock visste jag inte hur Carrière var som person.

15:44 Vi kommer in i ett mindre rum än vi var i under de tidigare intervjuerna. Fortfarande samma grupp som i intervjun med Forman. Det började bara så härligt. De både herrarna satt så mysigt, Carrière i en fåtölj och Zaentz på en pall (tror jag det var, något utan ryggstöd i alla fall). De började med att ursäkta sig för att de inte ställde sig upp för de var gamla. Vi skrattade lite och jag kände direkt att det här kommer bli kungligt. Vi hälsade och Saul Zaentz börjar med att kommentera min t-shirt jag hade på mig.

- I really like your shirt!

Jag flinade lite och berättade att det var min mormors gamla t-shirt som hon hade köpt i USA för många år sen. Zaentz skrattade och tyckte det var knepigt att gå runt i t-shirt när det är vinter, de flesta har ju tröjor på sig. Jag hann knappt kommentera innan Carrière tog över och började babbla. Om vad kommer jag inte ihåg, det var inte om t-tröjor i alla fall. Men vad han kunde snacka den mannen. Jag trodde Zaentz gillade att prata men jag hade uppenbarligen inte hört Carrière i sitt esse. Kanske var han alltid sådan, kanske var han bara glad och på humör, inte vet jag. Kul som fan var det i alla fall. Under hela intervjun fick faktiskt VI intervjuare (helt sant) avbryta herrarna för att flika in en fråga här och var. Ofta med en luddig kommentar och efterföljande utsvävning av Carrière till svars. Det bästa var när de båda herrarna själva började diskutera något om konst och vi blev plötsligt åskådare till giganternas kamp. Jag bara njöt där jag satt i soffan och kände att livet inte kan bli bättre än så här. Kunde inte allt filmfolk vara lika enkla och härliga som Carrière och Zaentz. Härligt härligt. När min ena kollega lyckades få in en fråga om filmen mitt i allt prat från Carrières sida svarade plötsligt han och Zaentz i mun på varandra. De båda skrattade lite och Carrière fortsatte hålla låda. Han kom in på de stora målarna och hur viktiga de var under sin tid, inte bara Goya utan även Da Vinci och Rembrandt. Han berättade om deras målningar och hur kända de faktiskt var när de levde. Han berättade historier jag aldrig hade hört.

- Did you know that Leonardo Da Vinci actually died in the arms of the french king?

16:00 Intervjun hade vänt. Vi blev utfrågade istället. Jag skakade på huvudet och så gjorde även mina kollegor. De verkade inte gilla den oformella stämningen. De tittade på sina block och hade säkert förberett tusen frågor. Jag fick uppenbart bäst kontakt med de båda männen. Carrière väntade på svar men ingen sa något.

- It's true… he did.

Jag har inte kollat upp det i efterhand men varför skulle han ljuga, han kanske drev med oss men vem bryr sig. Carrière snackade vidare om de stora målarnas status under sin tid. Han berättade en skitkul anekdot om en känd målare (kommer inte ihåg vem) som vid ett tillfälle målade ett porträtt av påven. Han hade tydligen tappat sin pensel och påven själv hade gått och plockat upp den åt honom. Bara en sådan sak! Intresset lyste i ögonen på Carrière, jag njöt och lyssnade. Han snackade vidare och kom in på Goya och filmen. Han berättade om hur stor Goya var, för honom och för hans tid fast han verkade vara rätt tråkig som person. Han berättade om hur många olika tavelformer Goya faktiskt hade uppfunnit, bland annat tekniken med att gravera på någon form av metall (det heter något, han kallade det något men jag kommer inte ihåg). I filmen finns en lång sekvens där man får se den processen från start till mål. Carrière tyckte den symboliserade hur Forman arbetade och jag frågade såklart hur han menade!?

- Well you see. The control Milos has is in there. It start with his idea, his sketches and then there's several steps with many people involved before it's done. But it is still Milos work and most important, when it's done, you can see that it is his work.

Jag nickade. Schysst analys. Han såg själv himla nöjd ut. Jag funderade på om han just kom på den där analysen eller om det är något han berättar för alla journalister. Oavsett så var det intressant. Saul såg lite frånvarande ut. Jag undrade om han inte gillade att vara tyst. Jag frågade honom om de hade några originalmålningar med i filmen. Han sken upp och berättade att de hade flera original med och att Pradomuseet i Madrid hade varit hur hjälpsamma som helst. Hur museet faktiskt till deras förvåning hade lånat ut tavlor till höger och vänster. Jag satt och tänkte på vilken enorm makt de här männen hade. Zaentz hann dock inte alltför långt innan Carrière tog över snacket och fick sedan frågan av en av mina kollegor hur det var att arbeta med Buñuel. Då fanns det såklart ingen stopp på Carrière. Han pratade om hur intensiv Buñuel var i sitt arbete och så vidare....

Working with him was often just work. But of course I liked it sence I did many films with him. He was so dedicated to his work, an amazing man.

16:15 Det lät så ärligt att man inte kunde annat än bli rörd. Här satt Buñuels gamla vän och lovordade honom så troget. Och självklart började tiden rinna iväg, som alltid när man har trevligt. Det var dags att bege sig därifrån. Självklart har jag inte fått med hälften av vad herrarna sa, eller i alla fall vad Carrière sa. Det intressantaste var i alla fall att känna stämningen och att höra dem prata om konst och om film. Den i särklass bästa intervjun och det var inte ens en intervju. Knappt ett samtal och jag njuter fortfarande bara jag tänker på det. Jag var precis på väg att ställa mig upp för att gå då jag kom på att jag bara var tvungen att fråga. Mina kollegor hade lämnat rummet. ”Mr Carrière, I'm a huge fan of your film The Discreet Charm of the Bourgeoisie (på svenska: Borgarklassens diskreta charm). Could you tell me how you came up with the idea?” Han svarade direkt:

- Well, from the start we just wanted to do a film about something that repeats itself.

Okej schysst. Som så ofta med geniala filmer så är det egentligen en enkel liten sak man arbetar kring. Finns flera exempel, Kurosawas Demonernas port för att nämna någon. Carrière fortsatte att berätta om filmen.

- And then the name, that was something we came up with later on. When we started filming we had several worknames for the film, nothing good.

När jag sedan (innan en av damerna kom och sade till mig att nu var det verkligen dags att sluta… även fast Carrière inte verkade vilja sluta) frågade om drivelserna med överklassen fick jag inget bra svar. Kommer ihåg att det var väldigt luddigt så jag skriver inget. Kanske var det ett menat luddigt svar, kanske inte.

16:20 På väg ut frågar jag männen om de skall åka hem. Zaentz svarar:

- Home? I thought this was our home.

Både jag och Carrière skrattar lite sen försvinner legendarerna med en dröse människor bakom sig ner längs korridoren. Jag fick aldrig svar på den frågan. Precis som alla andra frågor jag hade förberett inför den intervjun. Men härligt var det. Precis som resten av intervjuerna. Jag mindes att Stellan nämnde något intressant under intervjun. Lite av temat för hela kvällen likt temat i Formans filmer. Han sa:

- Vi filmfolk är bra på det vi gör. Vi kan vara värdelösa på massa andra grejer men vi kan vårt jobb. Bara för det har vi blivit kända. Vi är inte märkvärdigare än någon som stickar och gör det jävligt bra som sitt jobb.

Klart det är så. Det kan vara Goya, det kan vara Forman… men alla är vi bara människor. Alla ikoner är bara människor. Alla människor är bra på något och alla människor fiser, ca. 16 gånger per dag om jag minns rätt. Mäktig dag. Jag ångrar bara en sak, att jag glömde kamera.