Stockholms filmfestival vill sprida ung nyskapande film enligt festivalchefen Git Scheynius. Vad det är kan alltid diskuteras, men på det tekniska området hänger festivalen onekligen med sin tid. Kortfilmsfestivalen Mobile Movies är en av nyheterna på årets festival. Tillsammans med en megasponsor har festivalen arbetat fram ett helt nytt koncept som går ut på att några mer eller mindre kända filmskapare spelar in och redigerar var sin film på en mobiltelefon. Resultatet har sedan lagts ut både på festivalens och megasponsorns hemsida. Snart kan alla göra sin egen film. Redan nu kan alla som är intresserade av att lära sig, besöka megasponsorns monter inne på biografen Skandia. Företaget har en lika enkel som genial slogan: connecting people. Festivalen tar oss med till världen alla hörn och bland alla filmer finns det en som visar mobiltelefonens humana fördelar. Jag tänker givetvis på Ghost av Nick Broomfield.

Filmen är baserad på en verklig händelse: för två år sedan, den 5 februari 2004, drunknade 23 illegala invandrare från Kina, när de plockade musslor längs en strand vid Morecambe Bay i norra England. Ghost inleder med att visa katastrofen direkt. Vi får se hur kineserna tidigt på morgonen åker ut på den tomma milsvida stranden för att plocka musslor. Där överraskas de av tidvattnet och bussen fastnar i gyttjan. Att orientera sig i mörkret är svårt samtidigt som det kalla vattnet allt snabbare stiger. I den hopplösa situationen kliver de därför upp på bussens tak och tar fram mobilen för att ringa sina nära och kära. Teknikens under gör att de kan nå sina släktingar på andra sidan jorden för ett sista farväl och berätta hur mycket de älskar dem. Man kan fråga sig hur det kommer sig att kineserna hamnat i den här livsfarliga situationen och det är precis vad Nick Broomfilds film undersöker. Han berättar sin historia med stort engagemang och tydliggör de sociala och ekonomiska mekanismer som leder till kinesernas död. En av de få som överlevde tragedin i Morecambe Bay är Ai Qin Lin som har huvudrollen. Hon är en ensamstående mamma på den kinesiska landsbygden, vilket inte går utan föräldrarnas stöd. I hopp om en bättre framtid skuldsätter hon sig och följer med människosmugglarna till England. Hon är inte ensam om att skuldsätta sig och det sorgliga är att släktingar till dom som omkom fortfarande tvingas betala av skulderna.

Även Gianni Amelios Missing Star visar hur tufft livet är för en ensamstående mamma i dagens Kina. Här reser vi i andra riktningen: från Europa till Kina. Den ensamstående mamman är en misslyckad tolk som har lärt sig italienska i första hand för att hennes betyg i de viktigare språken var alltför dåliga. Filmen är en road movie som visar upp Kinas enorma kontraster. Anledningen till att filmen bjuder oss på en resa är ett kinesiskt köp av en masugn från ett nedlagt stålverk i Neapel. Masugnen har ett litet fel som ingenjören Vincenzo Buonavolonta håller på att fixa, men i den moderna marknadsekonomin gäller snabba ryck och masugnen monteras ner och försvinner innan han vet ordet av. På eget bevåg beger han sig därför till Kina. Till sin hjälp får han den kinesiska delegationens tolk som fått sparken. Att hitta masugnen visar sig dock vara svårare än man kan ana. Den har direkt sålts vidare och ingenjörens letande i Kina ger oss bilden av landet på ett sätt som man aldrig upplever när våra massmedier ska rapportera om den nya kinesiska ekonomin. I Missing Star får vi vandra genom företagsbyråkratins luftkonditionerade moderna skrytbyggen ner till verkstadsgolvens skrämmande miljö, där människorna lagar sin mat och övergivna barn springer barfota bland industrins skit. Men här finns också den kolossala skillnaden mellan staden och landsbygden. I Shanghai står lyftkranarna aldrig stilla. Staden bygger nytt dag och natt och till det behövs energi. Gamla byar dränks skoningslöst för att nya kraftverk ska byggas. Gianni Amelios blick må kännas desillusionerad, men den är aldrig cynisk. Med Missing Star visar han åter att han tillhör de riktigt stora regissörerna. Liksom i mästerverket Barntjuven är det själva resan som är målet.

Både Nick Broomfield och Gianni Amelio är 40-talister, tillhör de rutinerade filmskaparnas skara och tar upp stora ämnen. Ibland vill man även se filmer om små ämnen och sent på söndagskvällen ser jag en ljuvlig liten film av en debutant. Det är Hamilton av Matthew Porterfield. Filmen saknar någon riktig handling men lyckas ändå belysa en situation som så många amerikanska ungdomar är bekanta med: ett tidigt föräldraansvar. I två dagar får vi följa två unga föräldrars bekymmer i Baltimore Det är 17-åriga Lena som söker efter sin pojkvän Joe som är far till deras lilla bebis. Hon hoppas att han ska inse sitt ansvar för barnet. Joes mamma förväntar sig samma sak, men Joe är minst sagt ointresserad av kvinnornas förväntningar och har flyttat hemifrån till en källarvåning. Det är i princip allt och dialogerna i filmen är sparsamma, men ur dessa förutsättningar lyckas Matthew Porterfield ändå skapa en intensiv liten film. Hamilton ingår i serien American Independent. Begreppet är intimt förknippat med Stockholms filmfestival, men den här föreställningen är glest befolkat trots att regissören är närvarande. Kanske beror det på att Hamilton är en av de få filmerna i serien som lever upp till ordet independent. Den är inspelad med 16 mm och bara amatörer medverkar. Matthew Porterfield lyckades därför spela in filmen för 50 000 dollar. Jag undrar vad Nick Noltes gage för Off the Black var. Någon kioskvältare är Hamilton knappast. Däremot passar den utmärkt på en festival.