Att folk är modeintresserade som aldrig förr är knappast längre någon hemlighet. De glansiga magasinen står som spön i backen, Ebba von Sydow är rikskändis och Djävulen bär Prada går raka vägen in som etta på biotoppen. Märkbart är också hur detta intresse mer och mer går mot det könsneutrala. I dessa dagar är det ingen ovanlighet att höra män i alla åldrar öppet tala om passformer, skärningar och favoritdesigners. En behaglig utveckling givetvis, men samtidigt har det gått så väldigt fort att man ibland med en nostalgisk suck minns det ljuva 90-talet, en tid då man fick räkna med att anklagas för homosexualitet bara man var djärv nog att bära matchande strumpor.

Då TV-branschen i många fall är tidigt ute när det gäller att snappa upp strömningar och trender i samhället framstår det av lite som en gåta varför Ugly Betty inte gjorts för länge sedan. Kanske tar man det säkra före det osäkra i en alltmer riskfylld bransch, vad vet jag. Nu är serien i vilket fall som helst här, och lyckligtvis förtjänar den ett mer uttömmande omdöme än ”det var på tiden”.

Betty är en begåvad ung kvinna från New Yorks fattigare förorter. Hennes högsta dröm är att arbeta på ett modemagasin, något som visar sig lättare sagt än gjort med tanke på hur Betty ser ut. Den stackars flickan har lyckats pricka av så gott som varendaste pryl på den klassiska listan för fuling-accessoarer. Tjocka glasögon och tandställning går såklart inte hem i modevärlden, och är man dessutom rultig och långt ifrån graciös samt klär sig i röd-orange ponchos och skotskrutiga dresser skall man vara glad om man överlever mer än 5 minuter. Självklart lyckas Betty trots sina brister få anställning som assistent åt den nykläckta chefsredaktören på tidningen Mode, vilket leder till komplikationer på flera fronter. Upplägget är snarlikt bioaktuella och ovan nämnda Djävulen bär Prada, där långt ifrån fashionabla Andy lyckas få anställning som assistent åt den fruktade Miranda Priestly, chefredaktör på magasinet Runway.

Likheterna slutar dock vid detta, för där djävulen bär Prada höll sig till ett realistiskt anslag och ljummen satir tillåter sig Ugly Betty istället att vara betydligt mera skruvad. Modervärlden porträtteras som en surrealistisk plats, befolkad av ytliga zombies och ondsinta karriärister. De vridna omgivningarna och den ibland bisarra dekoren gör att Ugly Betty i sina stunder rent estetiskt påminner om numera klassiska Zoolander. Dessutom finns det en karaktär som utseendemässigt är närapå en kopia av Will Ferrels modemogul, komplett med halvpermanentat hår och kläder i gälla färger.

Mode-redaktionen kanske inte låter som världens trevligaste arbetsplats, men självklart är inte alla seriens karaktärer svin. De vänliga själarna i Ugly Bettys universum kan dock anmärkningsvärt enkelt urskiljas från resten. Så länge någon är det minsta tjock, ful, felklädd eller gammal kan man försäkra sig om att de är reko individer. Ur omvänt perspektiv fungerar det på samma sätt. Perfekt yta är lika med korrumperad själ.

Denna logik må låta något generaliserande, men Ugly Betty sparkar aldrig nedåt. Sanningen är att det sällan delas ut några sparkar alls. Serien håller sig på en ständigt vänlig nivå, men utan att bli uddlös. Modebranschens egendomliga ideal och människosyn får sig ett par jordnära kängor, och de självmedvetet stereotypa karaktärerna används för att belysa problematiken kring vår världs accelererande fixering vid utseende och yta. Eftersom Betty, efter 6 avsnitt fortfarande ser helt förskräcklig ut vågar man nästan ana att serien själv tror på de värderingar den förmedlar. Vilken grej det vore.

Ugly Betty börjar sändas på Kanal 5 den 8:e November klockan 20.00.