Värmen har hållit i sig ovanligt länge i år, men nu är oktober och höstmörkret här, så årets sommar är ett minne blott. Som så många gånger förr har den varit fantastisk, ändå är det samma visa varje år: vid minsta nederbörd i maj beklagar sig människor i min närhet över den svenska sommaren och räknar med fortsatt regn. Jag tror att det är Tomas Ledins fel.

Allt för mycket allsång har satt sina spår och om samma textrader hamras in år efter år, så uppfattas de till sist som en sanning. Det finns egentligen ingen anledning att såga Ledin för hans banalitet och på något sätt känns det som han alltid har funnits i min närhet. Däremot har han aldrig varit någon angelägenhet. Så är det inte för alla: en kvinnlig nöjesjournalist, under 25 år, som bevakade årets rocktåg skrev att hon älskade Ledin när hon var elva, men att han nu var dynga. Som om Ledin var en produkt av 90-talet. Han är inte ens en produkt av 80-talet. Det var på 70-talet som han byggde upp sin popularitet. Redan 1972 dök han upp på teve med gitarr och sjöng ”Då ska jag spela” och sedan har det bara rullat på, men vem förknippar Tomas Ledin med 70-talet. Nej, det är inte sommaren som är kort, det är minnet.

Det var alltså Tomas Ledin som fick uppdraget att skriva sommarens VM-låt, förhoppningarna var stora och fotbolls-VM var tänkt att bli en enda stor fest. Tyvärr kom festen av sig innan den riktigt börjat. Själv var jag på Stockholms stadion och såg Tyskland krossa Sverige. De enda som hade anledning att jubla var alla tyska turister som sökt sig ut till arenan. Någon minnesvärd match var det sannerligen inte för svensk del. För 32 år sedan var det annorlunda, då trängde jag ihop mig med glada semesterfirare på cafeterian vid Leksands camping och såg en annan VM-match mellan Sverige och Tyskland, eller Västtyskland som nationen då hette. Visserligen förlorade Sverige även den gången, men Åbys gossar pressade hemmanationen, Ralf Edström gjorde sitt berömda mål på volley och ingen var egentligen besviken. På den tiden spelade Västtyskland ledda av ”Kaiser Franz” världens bästa fotboll så det var ingen skam att förlora. I samma veva började jag upptäcka att tyskarna även gjorde de intressantaste filmerna.

Det roliga var att det var Sveriges Television som öppnade mina ögon för den nya generationen av tyska filmare. Filmer som Werner Herzogs Aguirre, Guds vrede och Rainer Werner Fassbinders Rädsla urholkar själen presenterades för de svenska tittarna. Dessa filmer betraktas idag som klassiker, men har aldrig haft någon svensk biodistribution. Däremot visade Sveriges Television dem medan de var rykande aktuella. På den tiden tassade man inte ängsligt omkring och funderade på tittarsiffror. Mycket har de senaste åren sagts om Sveriges Television på 70-talet, men där fanns utan tvivel en nyfikenhet på ny film som saknas idag.

Den nya tyska filmen kallade sig neues Kino och växte fram ur ett manifest som undertecknades 1962 i Oberhausen. Filmskaparna ville göra film som gjorde upp med landets förflutna och engagerade sig i samtiden. I början av 60-talet sköljde en rad nya vågor in över filmvärlden. Nya idéer växte fram i bland annat Frankrike, Sverige och Östeuropa, men ingenstans förändrades filmklimatet så radikalt som i Västtyskland. Vid den här tiden var landet splittrad och nazismens skugga hängde fortfarande kvar. Politisk oro och generationsmotsättningar bäddade för terrorismen; studentkravallerna 1968 var början till terroristgruppen Baader-Meinhof-ligan. De tyska filmskaparna såg inte stillatigande på utan lät filmerna kommentera utvecklingen.

Det var en imponerande samling filmer neues Kino skapade, men i sitt hemland blev de aldrig särskilt populära. Utomlands uppskattade man rörelsen desto mer och under 70-talet var filmerna framgångsrika på festivaler. Till och med Hollywood veknade och gav 1979 Volker Schlöndorffs Blecktrumman en Oscar. Själv såg jag nog de flesta tyska filmer som kom till Sverige under den här tiden. Många gånger var det ett omtumlande äventyr att ta del av dem och det som imponerade mest var ämnenas enorma spännvidd. Ingen film var den andre lik. Tyvärr tycker jag att den tyska filmvågen har hamnat alltför mycket i skuggan av den franska. Men så är det väl generellt i kulturkretsar; man föredrar franskt vin framför tyskt öl.

Nu bryr ni er kanske varken om den tyska eller franska filmvågen. Ni lever i nuet, vill blicka framåt och struntar i gamla filmer. Ni har rätt: vi bör leva i nuet. Därför tycker jag att ni blundar en sekund och försöker återuppleva känslan av hoppfullhet som ni hyste inför fotbolls-VM. Då har ni funnit lite av den känsla som finns i Tsotsi. Det är en hoppfull film som blickar framåt. Det är dessutom årets bästa film. Trots att den vann en Oscar och gick upp på biograferna i samband med Oscarsgalan så var det märkligt tyst om filmen i Sverige. I Sydafrika hälsades däremot huvudrollsinnehavaren Presley Chweneyagae och regissören Gavin Hood som hjältar. Nu har filmen släppts på DVD. Se den! Förhoppningsvis inspirerar Tsotsi nationens kreativitet. Det gäller att leva på hoppet och om fyra år går fotbolls-VM i Sydafrika.