Svensk film idag tycks ha hamnat i liknande kreativa trångmål den befanns sig vid när Bo Widerberg skrev sin filmvision 1962.

"Individen i förhållande till kollektivet, miljöer dräktiga av liv, dofter och kulörer. Verklighetsproblem, inte filmproblem, en dialog som inte är skriven utan som känns talad, en verklighet som inte är konstruerad men som känns studerad."

Han eftersökte då mer kvalité i svensk film fast samtidigt ett avståndstagande från det konstnärliga. Han menade på att det rådde en angelägenhetskris i den svenska filmen. Enligt Widerberg fanns det inte tillräckligt med talan bland de svenska regissörerna och han förstod att många av de svenska filmerna blev floppar med de alldeles för höga kommersiella förväntningarna kombinerat med att kvalitén från utlandet var så mycket större.

Jag vill utveckla den här visionen till ett dagens filmklimat. Det intressanta med vad Widerberg säger är att mycket av det går att applicera på samtida svensk film. Jag håller med Widerberg på de flesta punkter. Jag är stort fan av Widerberg och hans realism. Dock känner jag inte att dagens filmklimat saknar realism. Nästan tvärtom. Vi saknar konstnärlig kreativitet. Jag gör en stor avsaknad av den konstnärliga kvalitén i svensk film. Widerberg ville ta avstånd från att kalla det konstärliga i film för just konst. Det vill inte jag. Film är konst och bör betraktas därefter. Vi saknar idag den kreativa förmågan att i Sverige skapa konstärliga filmer som är globalt gångbara. Vi saknar lekandet med mediet. Viljan att förändra, viljan att sticka ut med kvalitativt nyskapande.

Vidare anser jag att det saknas ett avståndstagande från den svenska identiteten. Vi behöver inte fler svenska speglar. Allt för många filmskapare försöker skildra någon form av svenskhet, svenska problem och ämnen där kärnan ligger i det svenska samhället. Vi kan inte räkna med kommersiell framgång om någon i Sverige försöker sig på att göra svensk kvalitéfilm, för auteurer tar det tid, men vi kan våga satsa på just kvalité. Precis som Widerberg skriver i sin vision tycker jag det saknas nya regissörer med talang och stora visioner. Vi saknar idag influenser från samtida regissörer (precis som Widerberg gjorde innan han själv tog influenser från franska nya vågen och gjorde Barnvagnen) som gör just de här filmerna som svensk film saknar. Jag tänker på auteurer, storartade auteurer som fortfarande gör film som förändrar mediet: Pedro Almodovar, Tim Burton, Chan-wook Park, Michael Haneke, Emir Kustirica, Lars Von Trier etc. Filmer som Dålig uppfostran, Big fish, Oldboy, Dolt hot, Livet är ett mirakel, Dogville etc.

Internationellt gångbara filmer med stora ambitioner och stora konstnärliga förmågor med viljan att vara nyskapande och utveckla mediet.

Vad lär de oss, vad lär filmerna oss? Jag vill påstå att de lär oss fyra viktiga saker:

1. Vikten av rätt fotograf, känslan för fotografi. Sverige behöver en ny Sven Nyqvist och vi behöver regissörer som har känsla för vad som är vackert på bioduken.

2. Stil är viktigare än budskap. Är det något de stora auteurerna lär oss så är det just detta. Sverige har en sällsynt förmåga att göra dåliga filmer med övertydliga budskap. Budskap ska vara något filmiskt subtilt, inte något som klistras i pannan på åskådaren.

3. Viljan att vara egensinnig. Viljan att skapa en egen stil. Vi saknar en ung svensk auteur eller auteurer. Auteur(er) som inte är rädd(a) för allvaret, vågar leka med mediet och tar inspiration och vidareutvecklar från de stora föregångarna.

4. Substansen ska inte mynna ut i någon nationell moralpredikan.

Jag menar nödvändigtvis inte att Sverige behöver en ny Widerberg men vi behöver hans visioner. Vi behöver regissörer som vill göra internationellt gångbar film i Sverige. Regissörer som vågar stanna i Sverige. Regissörer som med talang kan göra bra film med liten budget för kvalité hör som vi vet aldrig ihop med budget.

”De flesta svenska filmer vittnar om att de är projekterade av folk som i första hand har en apparat som måste användas då och då, inte av folk som i första hand har en idé som motiverar användningen.”

Jag vill hävda mig och faktiskt visa på ett par undantag. Björn Runge och Roy Anderson. De bär upp arvet efter Bergman och Widerberg. Det finns givetvis också problematik kring de här regissörerna. Framför allt är de gamla. De har inte framtiden framför sig. Runge är dessutom ursprungen ur en teatralisk tradition, han gör teaterfilm, jag söker lekandet med filmmediet. Anderson har fina idéer. Dock envisas han med att göra filmer om Sverige.

Övrig svenskt regissörsklimat idag:

Colin Nutley, mannen har börjat bli värre än M. Night. Shyamalan vad gäller upprepningar. Ulf Malmros sjunger på sista versen. Så gör även Killinggänget med Tomas Alfredsson i spetsen. Daniel Fridell… svårspådd regissör, börjar komma upp i åren. Kay Pollak räknar jag nästan bort. Så som i himmelen var fin men han är inget för framtiden. Claes Eriksson gör filmer om Sverige, han är också gammal.

Jon Lindström, Christina Olofson, Lisa Ohlin, Kjell Sundvall, Rafael Edholm är alla regissörer som idag har gått ner sig. De gör helt enkelt inte kvalitéfilm längre, om de någonsin gjort så med ett par undantag.

Vad många anser vara unga lovande svenska regissörer idag:

Maria Blom – gör film om Sverige. Hamnar även inom facket drama- relationskomedi vilket är ett, i svenska mått mätt, tragiskt fack.

Amir Chamdin – Om Gud vill var ingen dålig film. Bra foto. Han verkar ha lite ambitioner. Hoppas han vigdar dem.

Daniel Espinosa - försökte med Babolynsjukan göra någon sorts svensk hipungdoms-halvgangster-Guy-Ritchie sak med substans. Det kommer inte räcka hela vägen.

Josef Fares – gör film om Sverige. Kommer internationellt sett inte nå långt.

Lukas Moodysson – om han kommer ur sin nuvarande personliga psykos kan han bli vår egna von Trier. Till dess vet jag inte vad.

Måns Mårlind - blev med Storm en nytänkare inom Svensk film, dock tycker jag hans framtid är svår att spå, men en bubblare.

Ruben Östlund – man kan alltid hoppas. Hoppas på att han vågar vidga sina konstnärliga kvalitéer som han verkar besitta. Gitarrmongot var dock en film om Sverige.

Vidare har vi one-hit-wonders som t.ex. Henrik Georgsson (Sandor/slash/Ida), Teresa Fabik (Hip hip hora!), Tova-Magnusson Norling (Fröken Sverige), Martin Jern (Fjorton suger), Karim Othman (Om Sara)… filmer med för små ambitioner och flera bottnar i någon sorts svenskhet.

Vad hård han är tänker ni? Faktum kvarstår. Kan ni se er i spegeln och säga att någon svensk regissör idag står sig internationellt? Okej, möjligen Roy Anderson… men jag skulle vilja påstå att vi ligger längst bak i kön, i alla fall i hela Europa. Varför kan inte Sverige förstå att filmen är en oerhört ung konstform? Vi kan fortfarande utveckla och leka med mediet. Svenska regissörer idag verkar ha fastnat i nationella konventioner som vi egentligen bara har skapat för oss själva.