Film-Sverige är i kris brukar man få höra. Ett som är säkert är att i alla fall biograferna ligger brunt till. Fler och fler överger de röda fåtöljerna för att sitta kvar hemma i tv-soffan. I stugorna kan gemene man besöka sin alldeles egen hemmabiograf eller så kanske man precis har tankat hem King Kong på datorn. Varför betala en hundralapp för att trängas med högljudda, frenetiskt prasslande skitungar när man i lugn och ro kan stanna hemma och avnjuta en film utan att bli störd eller blir rånad på en extra 50-lapp bara för att få käka popcorn? Snart är dagen här då vi stockholmare får vänja oss vid att gå längs med Kungsgatan utan att passera en enda biograf. Filmens glansdagar är över, den nya tiden är här. Neonskyltarna utanför Saga, Rigoletto och Royal kan säkert plockas ner utan förvarning och ersättas av ännu flera trendiga shoppinggallerior. Om ”the man” har mage att stänga självaste Röda Kvarn, Film-Sveriges svar på Dramaten, så vet man knappast vad som kan hända härnäst.

Som filmnörd på 2000-talet skulle man gärna vilja backa bandet en bit för att få uppleva den tiden då Stockholm hade en biograf i varje gathörn. När filmen blomstrade och folk strömmade in på de röda mattorna till SF:s vackra biografer. Tänk om ett biobesök skulle få tillbaka sin högtidlighet och den där speciella känslan som inte riktigt går att ta på. Det är någonting speciellt med den veckade ridån, de mjuka fåtöljerna i sammet och spänningen i den mörka salongen när filmen rullar igång. Nuförtiden är film en konsumtionsvara. 15-åringar väljer mellan att hänga på McDonald's, dra runt på stan eller sitta och snacka längst bak i en biosalong. En biokväll förknippas med att stå i en högljudd och trång popcornkö i den anrika filmbordellen Sergel, besöka de nerklottrade pissoarerna och sen trängas med självutnämnda tolkar som självklart ska översätta filmen för resten av salongen. Tack så hemskt mycket för omtanken. Glitter och glamour, jo jag tackar jag. Då är det inte så konstigt att man hellre stannar hemma. Så vad göra?

För ett tag sedan läste jag i en amerikansk dagstidning att man i USA satsar hårt på att bredda bioupplevelsen för att locka besökarna tillbaka till salongerna. Man stoppar in schysstare ljudsystem, bekvämareåtöljer, soffor och satsar på aktiviteter runtomkring filmen. De närmaste åren kommer portarna slås upp till ett stort antal nya IMAX-biografer där de riktigt stora pengakossorna ska visas. För en gångs skull tycker jag faktiskt att det är befogat att vända blicken mot storebror på andra sidan vattnet. Jänkarna vet åtminstone hur man ska göra det om man vill ha det Super Size.  Hur hänger det här ihop då, alldeles nyss romantiserade jag kring mysiga gamla 30-tals biografer, och nu vill jag spränga in stora monsterkomplex i stan. Hur ska han ha det egentligen? Det är ganska enkelt. Nyckeln till publikens hjärtan är i mina ögon att helt enkelt ge biobesökarna en upplevelse som man omöjligt kan få där hemma.

Jag är inne på Astoria Cinemas linje om att satsa på kvalitetsbio. Man bör helt klart värna om de gamla biograferna med vackra foajéer, röd matta och balkongplatser. Men samtidigt ta hänsyn till den nya tidens besökare som vill ha den där mäktiga filmupplevelsen som inte går att få någon annan stans. Ge tv-spelsgenerationen vad de endast i sina vildaste drömmar kan fantisera om, och jag lovar att det kommer att löna sig i längden. För visst vore det väll härligt att kunna glida ner på Sture och ta en fika innan smalfilmen, för att en annan kväll få hjärnan blåst ur huvudet när man ser Peter Jacksons senaste rulle på en duk som man skulle kunna segla regalskeppet Vasa med?