Det svenska filmavtalet verkar av allt att döma vara på väg att haverera, och det är, trots vad nestorn Stefan Jarl, kulturminister Marika Ulvskog och den övriga svenska vänstersocieteten verkar uppvisa, inte alls av ondo. Tvärtom är det en milstolpe för den svenska filmen – för första gången har det svenska filmskapandet en unik chans till frigörelse från i förhand uppsatta förväntningar. Tidigare har det funnits rigida fastsatta spelregler. Nu kan vad som helst hända! Situationen är nästan roande: vänsterintelligentian verkar närmast förskräckt inför en ordentlig utmaning; som de bekväma statstraditionalister de är har de växt samman med systemet och ser ingen annan möjlighet till framgång; till och med möjligheten till möjligheterna verkar vara förnekbara! Detta grundar sig i att det både Jarl och Ulvskog ger uttryck för är inget annat än ett nationalstatssymtom där den verkliga meningen med statsfinansierad film inte är att stödja ”den fria kulturen” utan i själva verket är menad att skapa en tacksamhet gentemot ”den generösa staten”. Och vipps är man kopplad. I kulturministerns nästan maniska försök till svartmålning av filmbranschen, och då främst de amerikanska filmbolagen, vars förtjänster från bokningssystemen på Internet och vars VHS- och DVD-försäljning de själva vill behålla, uppvisar hon en häpnadsväckande, men föga överraskande, antikapitalistiskt förakt för ett ställningstagande som faktiskt är fullständigt rimligt. För varför skall produktioner som inte har någonting med den svenska filmproduktionen som helst att göra, bidra till maskineriets fortsatta tuggande?

Följande föreslås: introduktionen av tankegången att det skattefinansierade, statssanktionerade filmstödet troligen skadar mer än vad det hjälper, eftersom det skapas en allmän mall där det finns osagda regler om vad som krävs för att ett projekt ska få beviljat medel. Det tar udden ur kämpaglöden som en produktion måste ha för att kunna prestera det där lilla extra och skapa magi. Lukas Moodysons debutfilm ”Fucking Åmål” nekades förhandsstöd från Svenska Filminstitutet (och resten är, som man så fint säger, alles historia) medan Kjell Gredes havererade 9-miljonsprojekt ”Kommer du med mig då?” trots skattemiljonerna havererade långt innan filmen ens nådde klipprummet.

Jag vet vad jag talar om. Inför det första kortfilmsprojektet söktes stöd från både SFI, Film i Skåne och Landskrona Kulturförvaltnings Ungdomspott. Det enda som beviljades var ett stöd från Film i Skåne på ren tekniktillgång. De inledande svärorden, vredesutbrotten och fullständigt mordiska känslorna från den unga konstnären som förargade sig över etablissemangets oförmåga att förstå just hans unika vision till trots, visade sig de båda filmcentrumens avvisande attityder vara det bästa som kunde ha hänt. Filmen lyckades slutföras, eftersom man inte hade något annat val. Filmen var så pass viktig att de hinder som stod i vägen lyckades överkommas; privata riskkapitalmedel säkrades och alla medverkande skådespelare och övrig produktionspersonal bidrog ideellt med sin tid eftersom de trodde på projektet. Givetvis är det viktigt att påpeka att denna beskrivning endast gäller den yngre filmaren; givetvis kan inte de större fiktions- och dokumentärprojekten arbeta efter sådana knapphändiga villkor; men det är viktigt att den unga filmaren prövas och härdas. Men samtidigt är det heller inte rimligt att redan etablerade filmare som t.ex. Kjell Sundvall ständigt får miljon efter miljon, oavsett produktionernas inneboende kvalitet.

Om konsekvensen av den introducerade tankegången, ergo avskaffandet och bortglömmandet av filmstödet, blir att det skapas mindre svensk film – fine, so be it. Den efterföljande konsekvensen kommer att bli att den film som faktiskt lyckas produceras med oberoende medel och riskkapital, kommer ha större krav på sig att lyckas. Det skapas ett skyddsnät mot uppenbart dåliga idéer. Det kommer inte att finnas rum för experimentella konstfilmer med ett socialt patos. Med resultatet att det är just sådana filmer vars filmskapare kommer tvinga fram, eftersom de måste göras; själva livsnerven i det konstnärliga skapandet ligger inte, och har aldrig gjort det, i det som får göras, utan i det som inte får sägas! I de verken som inte har oddsen för sig; i de berättelserna som är omstörtande; i de projekten som verkar omöjliga, finner vi det mästerliga, det omvälvande, det grundläggande.

Det svåra är inte att hitta riskkapital för att genomföra sina projekt; eftersom kapitalismen råder, även i Sverige, och det leder till att ett fåtal har mycket, är det därmed lätt att finna. Det riktigt svåra är istället att våga säga nej till pengar från fel håll.