När alla nördar sitter i tält utanför biograferna och jiddrar om huruvida nazgûls skulle besegra Saruman och varför de utelämnat den och den scenen ur boken, står jag i en jädra flygplanskontroll. Inte för att jag ska flyga någonstans eller ens är på en flygplats. Nej, jag står helt enkelt i Rigolettos entré och får kläder och väskor genomsökta av några läskiga Securitas-vakter.

”Jämrans polisaspiranter som fått avslag”, tänker jag när skallig biff nummer ett insisterar på att beslagta min stackars gamla Nokia 3330 med trasig, randig display. Givetvis hjälper det inte att insistera på att min mobil knappast är i skick att smygbanda långfilmer, och snart ligger mobilen i en sedelpåse i säkert förvar hos Securitas. Flygkontrollen fortsätter längre fram. Skallig biff nummer två scannar igenom mina kläder efter diverse bomber, knivar, bandspelare och andra farligheter varefter han insisterar på att få kolla i min väska. ”Det ligger en massa grejer där” får jag ur mig, och han bryr sig inte om att kontrollera innehållet noggrannare. Efter alla kontroller och säkerhetsåtgärder skiter de i att leta i min ryggsäck där potentiellt tio dv-kameror och diverse ljudupptagningsmanicker får plats. Jojo, säkerhet är vad de kallar det. Jag skulle snarare kalla det ett billigt PR-knep. För när Sagan om konungens återkomst, den kanske mest überhajpade filmen genom tiderna, har premiär är det stort spektakel som gäller.

För er som inte känner till hur det fungerar på pressvisningar, kan jag berätta att filmkritiker ogärna sitter bredvid någon annan. Den där myspysiga känslan av gemenskap vill ogärna infinna sig i salongen när Orvar, Nils-Petter, Wiklund, Bråstedt och de andra grabbarna och tjejerna insisterar på att sitta längst ut på kanten. Filmkritiker har nog aldrig varit det mest sociala släktet, men detta innebär så mycket mer plats till mig! Följaktligen, när jag stiger in i Rigoletto 1 kan jag välja i stort sett vilken plats som behagar mig. Mitten på rad sju får det bli, och jag är noga med att kolla så att jag verkligen sitter i salongens absoluta mitt.

Jag hamnar bredvid en skön snubbe som aldrig tidigare varit på pressvisning och som halkat in på ett bananskal då hans polare inte hann rapportera för studentradion. Flyt var ordet, Bull. Jag och studentradiovikarien garvar gemensamt åt de ovan nämnda nördarna som nu sitter och fryser i tälten utanför biosalongen. Säkert har de bytt samtalsämne till varför Gandalfs näsa är så stor. Men vem är väl helt befriad från Ringen-träsket, och snart sitter vi och diskuterar briljansen i de förlängda versionerna i Ringen-trilogin. För Sagan om Ringen-trilogin angår oss alla, och innerst inne är vi små biljettältare allihopa.