Jag har en hel del biominnen då jag, tro det eller ej, gått på ett par filmer, och många av mina biominnen är väldigt positiva. Som när man var liten grabb och fick gå på förhandsvisningar med polaren. Eller som när Sagan om ringen började och hela familjen satt samlad för att få en av de visuellt mest fulländade upplevelserna någonsin. Och jag får ju inte glömma att nämna min första bioupplevelse, när morsan tog med en på Bernard och Bianca, eller mitt andra biobesök då en dinosaurieintresserad sjuåring såg Jurassic Park och fick pappa att läsa textremsorna från och till, när jag själv inte hann läsa. För mig var detta en fantastisk visning, medan den emellertid kanske skulle klassas som det värsta biominnet av de stackare som satt runt oss.

Det finns många minnen att välja mellan, men om jag ska utse ett av de mest speciella biobesöken måste det bli när jag gick och såg film med min farfar. Farfar är en aktiv herreman som är dryga sjuttio, men långt ifrån gubbig. Hans problem är inte att han är gammal och seg, utan snarare att han aldrig kan sitta still. När det är släktmiddag sitter han nog inte ner många minuter, utan han måste alltid fixa med något, och om gräsmattan är lite längre än ”snaggad” så måste han givetvis hämta sin gräsklippare. Så hur skulle jag kunna få honom att gå på en film och dessutom få honom att sitta kvar i nästan två timmar? Det undrade farmor också.

Valet av film blev därför ganska besvärligt. Detta var den sommaren då det var ganska skralt med filmer över huvud taget. Några actionfilmer gick det allt, men i Växjö hade de inte heller fullt utbud av filmer. Och actionfilmer är nog inte det rätta sättet att introducera en pensionär, som är drygt sjuttio, för filmens värld. Inte heller när han inte gått på en biofilm så länge jag levat, eller så länge min far kunde minnas. Valet av film blev helt enkelt Mina jag och Irene med Jim Carrey. Detta är en komedi vars målgrupp knappast är äldre herrar som inte gillar sexskämt och annat. Gissa om jag hade fel!

Ni som sett filmen vet vad det handlar om. Jim Carrey är den stackars hunsade polisen som blir bedragen av sin fru (brädad av en svart dvärg med hög IQ) och lämnas ensamstående med tre söner, vilka omöjligt kan vara hans egna (”deras grejer är större än korvarna på grillen”, som en av Charlies vänner uttrycker det). Jim Carrey drabbas av personlighetsklyvning och gör en massa galna saker. Ni förstår säkert. Alla i salen garvade när Jim Carrey skulle avliva den stackars kossan, men farfar garvade, till min stora och glada förvåning, högst. Alla asflabbade när Jim Carrey går på muggen och råkar pinka rätt in i draperiet med en kommentar om ”sex hela natten” som följd. Farfar kunde knappt sitta kvar i stolen. Jag vet faktiskt inte om jag garvade mest åt Carrey eller åt farfar. Det var minst lika kul att se de tidigare oupptäckta sidorna hos honom. Han skrattade till och med åt det sista skämtet i filmen, som förvisso var obeskrivligt löjligt (”thank you for watching this fucking movie”) och då undrade jag om han inte tagit något medel för att palla med filmen.

Vad jag vill säga med den här lilla historien är givetvis inte att ni ska se Mina jag och Irene, utan jag hoppas istället att ni ser till er egen släkt och kanske känner någon äldre person som vill se film. Personen i fråga kanske inte vet att hon eller han vill se film, men när ni väl sitter där med morfar eller mormor eller farmor eller farfar, så är det ingen omöjlighet att visningen inte blir tråkig. Aktivera gamlingarna; introducera dem för filmens fantastiska värld. Det behöver inte vara snälla filmer som ni tror passar gamlingar. För jag menar: gillar min studsiga farfar, som inte pallar att sitta still och är 70+, Mina jag och Irene så är undrens tid inte förbi. Ta med mormor på Ondskan, eller varför inte Matrix revolutions? Glöm bara inte hjärtmedicinen.