Inge Ivarson skulle 1974 hinna med att producera ytterligare två filmer, nämligen först Jarl Kulles Vita nejlikan, där, utöver Kulle själv, även Margaretha Krook, Eva Bysing Tomas Ledin (!), Lars Amble (från Firmafesten), Gösta Prüzelius och Sissi Kaiser medverkade. Kaiser/Bysing/Krook hämtade Ivarson från Halldoffs spritindränkta Bröllopet (1973), som han också producerade. Därefter producerade han så Flossie, en svensk porrklassiker som skulle göra Marie Forså (f. 1956 i Täby) till stjärna, den enda vi haft inom porrbranschen – och det, trots att hon aldrig gökade på film! Macen regisserade, och både han och Ivarson bytte namn, till Bert Torn och Ivan Bernhardsson, respektive.

Söta Marie hade av någon anledning debuterat 1970 som 14-årig statist i en tysk film, Liebesmarkt in Dänemark/Golden bananas (!), där hon delade rollistan med en blivande kultfigur, Sybil Danning, blond rese som året innan filmat med ingen mindre än Robert De Niro i en av hans första filmer, Sam’s song/The swap. Sybil föddes för övrigt i Österrike 1952 som Sybille Danninger, och skulle senare komma att medverka i en Hollywoodproduktion med Macen som fotograf, nämligen Chained heat, klassisk WIP- (Women in prison) -film. Hon spelade även mot amerikanska punkstjärnan Wendy O. Williams (1949-98) i Reform school girls (1986) och mot Lana Clarkson i hejdlösa episodparodin Pang i rutan (1987). Lana hittades mördad hemma hos Phil Spector i februari i år.

Maries nästa film var i alla fall 47:an Löken blåser på 1972, vilken skulle bli Ragnar Frisks sista regiarbete. Här badade Marie bastu med Lasse Åberg (som spelade Painriche) medan han lästa Husmodern, och vår vän Börje Nyberg medverkade också. Därefter gjorde Marie så Vampire ecstasy, som hette Den pornografiska jungfrun (och senare Möte med djävulen) vid premiären i Sverige 1974, och denna film var Joe Sarnos bidrag till genren om lesbiska vampyrer, nånting som annars är Jesús Francos och Jean Rollins specialitet. Sarno hade kontrakt med producenten Sture Sjöstedt och Saga Film på denna och ytterligare tre filmer, nämligen Fäbodjäntan (1978), Lifterskan/Butterflies (1975) och Vild på sex (1974), som blev Sarnos och Maries nästa film. Här medverkade åter Nadia Henkowa från Vampire ecstasy, liksom Britt Korwin från Schulmädchen-Report 6, där ju även Marie Ekorre och Shirley Corrigan var med (och heter man Korwin borde man kanske varit med i Fäbodjäntan också…).

Men åter till Mac Ahlberg och Flossie, som kom 1974. Detta var en riktig lyxproduktion, inspelad på Engelholms slott i Stockholm, och som utspelade sig i de ”bättre” kvarteren på Östermalm. Jack Frank spelar ambassadör Jack Archer, som är hemligt förälskad i schweiziskan Flossie (Marie Forså, som dock kallade sig Maria Lynn numera, och Marie Lynn lite senare), som han brukar passera på sina promenader från Skeppsholmen. Jack bjuds in på en drink av en överklasskärring vid namn Maria Leander (Kim Frank…), och som är vän till Flossie. Det är ”God dag” hit, och ”På återseende” dit, väldigt artikulerat och artigt. Artigheten fortsätter när Jack och Flossie snart sitter och berättar om gamla erotiska äventyr. Det är plötsligt ”stake” här och ”välsignade kuk” där, och nu bjuds vi på avancerad hårdporr i lyxig högreståndsmiljö (ha-ha). Det knullas med förbundna ögon till alltmer rytmisk jazzrock av Janne Schaffer, i takt med att fler och fler kopulerar i en av dessa återblickar vi får beskåda.

Flossie rekapitulerar en lesbisk historia hon upplevt, där vi även får oss en lektion i hur en kvinna bäst tillfredsställer sig själv, och kameran kan inte gärna komma mycket längre upp i ett sköte utan att bli blöt. En snuskgubbe till katolsk präst (Gösta Bergqvist, som 1965 var location manager till den fantastiska musikfilmen Under ditt parasoll, som försatte medverkande Sven-Ingvars i konkurs) bidrar, något oväntat kanske, med onanitips i biktstolen. Och så där håller det på filmen igenom, och visst fanns det konstnärliga ambitioner – det gjorde det på 70-talet. Det finns scener och vinklar här som har blivit stilbildande inom porrfilmen, och Flossie blev en succé utomlands. Manuset stod en Edward Mannering för, och han är identisk med regissör Bert Torn och Mac Ahlberg. Den spelades in under februari-mars 1974, och hade premiär den 24 januari 1975, på icke mindre än tre biografer i Stockholm; Ricardo, Rita och Ri-Tvåan. Den marknadsfördes som ”En svensk väl-lustig film med söta flickor, och en härligt eggande handling”. Så står det inte på dagens porrvideor – och inte tar de två månader att filma, heller…

Ivarson producerade 1975 filmen Champagnegalopp, regisserad av Vernon P. Becker, som var en jänke som kommit till Sverige för att casha in på sexvågen. Filmen kallades också Musfällan i Sverige, och den salufördes som en 3D-film. Medverkade gjorde danske gladporrstjärnan nummer 1: Ole Söltoft (1941-99), samt ”Englands Marilyn Monroe”, Diana Dors. Dessutom Roffe Bengtsson, Martin Ljung och Inger Sundh, som varit med i bägge uppföljarna till Jag – en kvinna. Becker hade 1972 gjort Dagmars heta trosor med Diana Kjaer, Inger Sundh, Solveig Andersson och popstjärnan Tommy Blom från utmärkta 60-talsbandet Tages. Blom hade redan 1969 sökt lyckan som skådis i Någon att älska.

1975 kom Justine och Juliette, en av många filmer som baseras på romanen Justine ou les malheurs de a vertu av Marquis de Sade. Den första var La vice et la vertue 1962, av Roger Vadim och med en 18-årig Catherine Deneuve i huvudrollen. Henne fick Vadim barn med nio månader senare…och nåt år tidigare hade han skilts från Brigitte Bardot. Det dröjde sju år innan så Jesús Francos klassiska Marquis de Sade: Justine kom 1969, och han kom senare att göra ytterligare minst fyra filmer av den romanen.

Justine och Juliette var åter en dansk-svensk sam(lags)produktion, inspelad i Danmark med ett mestadels svenskt filmteam, bestående av, bland andra, fotograf Lars Karlsson, som senare varit kameraassistent för Ingmar Bergman och på massor av Beck-filmer och på Emil i Lönneberga, samt Tony Forsberg som brukade plåta åt Calvin Floyd (Sams, 1974, Vem är Dracula, 1975), och idag plåtar han filmer som Hundarna i Riga (1995) och Den vita lejoninnan (1996). Forsberg var fotograf redan på Flossie (med Dan Myhrman, som brukade jobba med både Bergman och Hasse Alfredson), och var för övrigt med och skrev Exponerad (1971) med Christina Lindberg.

De flesta danska kändisar från de då så populära Sängkanten- och Tecken-filmerna var med i filmen, liksom Jim Steffe, och de stod för buskisavdelningen, där även Harry Reems (dubbad av Börje Ahlstedt!) från världsberömda Långt ner i halsen (1972) medverkade. Men medan Reems dessutom deltog i snuskavdelningen, avstod, som vanligt, danskarna (liksom Marie Forså) från detta. Som vanligt fanns denna, liksom de andra porrfilmerna, i olika versioner, ”mjuk” eller ”hård”. Marie och Anne Warburg spelar Justine och Juliette Karlsson, två överåriga, föräldralösa systrar som slängs ut från sin fasters hus. De får nu försöka klara sig själva, och de liftar med Alfred (Bent Warburg, som redan 1970 var med i Jag – en kvinnas dotter), som Juliette direkt sätter sig att rida, och strax kör de av vägen och in i ett hönshus med sportbilen, varpå alla skrattar. Väl hemma hos Alfred badar makarna Warburg champagnebubbelpool, medan Marie pissar i en potta som spricker. Det är den sortens humor…

Scenbyte: nu är vi plötsligt på porrklubben Black Night i Stockholm där det knullas, slickas och sugs på riktigt på scenen. Frivola Juliette accepterar på stående fot erbjudandet att bli lyxhora på klubben, medan den sedliga Justine så småningom tvingas in i prostitution av sin slusk till pojkvän, Robert (Félix Franchy, som både spelat mot Sybil Danning och i Schulmädchen-Report 6). Robert har ett porträtt av Mao-Tse Tung/Mao Zedong på väggen, och gillar att se på när andra har sex med Justine. I början är Justine högst motvillig, men blir efter hand alltmer initiativrik. I en sidohandling spelar Reems miljardären Don Miller som är obotligt sjuk i nån hjärtsjukdom. Han har kommit till Stockholm för att knulla ihjäl sig med glädjeflickorna på Black Night, och den som får honom att dö, knull och fall, är givetvis Justine, som därmed får ärva hans förmögenhet.

Behållningen i denna simpla sexbuskis är Reems, som är en komisk talang, och danske Kjeld Holm, som spelar Millers livvakt. Under en av flera orgier i filmen står han, lätt blasé, och gökar en kvinna doggy-style, alltmedan han småpratar med folk runt omkring. Medverkar gör också Brigitte Maier och en ung Nina Gunke, som vi nyligen kunde se i Sprängaren (2000), samt vackra Eva Axén, som två år senare medverkade i en av Dario Argentos bästa filmer, Suspiria, en film som man som bäst pratar om att göra en amerikansk remake av.

1976 följde Bel Ami – den stora överraskningen. Ännu ”en helsexig svensk porrkomedi”, som det hette vid premiären i Sverige den 22 november detta år. Harry Reems återvänder, här som George Duroy, reporter på amerikanska blaskan New Moral. Han anländer till en konstutställning i Stockholm, arrangerad av herrtidningen Playhouse, som ägs av Samuel Walter (Preben Mahrt från Jag – en kvinna). George har kommit för att skriva om utställningen som har erotik som motiv, och om hur den påverkar och degenererar dagens moral i samhället. I stället accepterar han raskt att, mot tiodubbla gaget, skriva en dikt (!) för Sams tidning. Därefter blir han direkt påkörd av en Anita (vackra tyska blondinen Christa Linder, som två år senare skulle göra en mindre roll i Ingen blåser Hooper, en av många bilåkarfilmer av Hal Needham, och med Burt Reynolds och hans dåvarande fjälla, Sally Field, i huvudrollerna). Så går det när man säljer sin själ…

Senare hamnar George på en biltur med Clothilde (Anne Warburg) i hennes sportbil, och snart blir det gladporr vid vägkanten i stället för sängkanten, och sen blir det göka av på riktigt, men nu med en stand-in (fast hon ligger ner..) för Anne. Den omvände George börjar nu avverka brudar på löpande band, flertalet av dem från Sams ”mansion” (i bästa Hugh Hefner-stil). Ute i hans lyxvilla (Engelholms slott…) bonkar han på chefredaktörens hustru, Madeleine (ilsket rödhåriga Pia Rydberg, som var med i Justine & Juliette också), och här fejkas det minsann inte. Hon är nog den enda svenska bruden bland kändisarna som gökade på riktigt på film, vilket hon naturligtvis ska ha all heder av, även om vi inte får se nåt ”money shot”. George avverkar förstås även Sams dotter Suzanne (Marie Forså).

På Playhouse börjar delar av redaktionen nu konspirera mot George, då han tycks ha blivit Sams gunstling. Man gör allt för att söka kompromettera denne representant för moralens väktare, och skickar iväg honom att plåta och intervjua den ilskna, men vackra, hustrun till den berömde dirigenten Herman von Rausch (Ewert Granholm). Hon spelas av Lisbeth Olsen som också var med i Justine & Juliette, och hon har heller inga som helst problem med att göka på film. Hon är en kåt krabat med polisonger där de flesta brudar rakar sig, men det hindrar henne inte från att börja onanera inför Georges blixtrande kamera, vilket känns lite märkligt då denna saknar blixtaggregat. Och medan vi i en TV intill sängen kan se vår vän Ewert dirigera sista satsen, kommer George i den första.

Prinsessan Lucienne (Lucienne Camille, född Sylvia Bayou, svart utvikningsflicka som blev stjärna i Sverige, och hade sexspalt i nån av herrtidningarna FIB-Aktuellt eller Lektyr, som vid den här tiden var giganter med veckoupplagor på närmare 300.000 ex vardera) ligger på sitt hotellrum och ber till Gud om en man som kan tillfredsställa henne. Hon är handelsminister från det fiktiva landet Malinga, och är i Sverige för att signera nåt kontrakt. George klättrar av okänd anledning in genom fönstret, varpå vackra Lucienne kastar sig över sin livvakt (Kjeld Holm) och drämmer en vas i roten på honom. Efter att ha bonkat honom i huvudet blir det nu bonka av i sängen, men inte heller hon gökar på riktigt. Här skojas och skrattas och grimaseras det mest.

I nästa scen sitter, bland andra, Göthe Grefbo (som tidigare medverkat i flera Inge Ivarson-produktioner, som Svenska Floyd, Eva – den utstötta, Firmafesten och Champagnegalopp, men som väl mest är känd som konstapel Klang i Pippi Långstrump) på ett kontor, där George får beröm. Tack vare att Lucienne nu är nöjd, blev kontraktet undertecknat, och en av dem som tjänar ekonomiskt på det är Sam, som raskt gör George till ny chefredaktör för Playhouse.

I rollistan för Bel Ami finner vi flera av de vanliga skådespelarna från Ivarsons tidigare produktioner och Macens filmer, som Rune Hallberg, Christina Hellman, Lars Lennartsson, Charlie Elvegård, Eva Axén och Christine Gyhagen. Historien är baserad på en roman av Guy de Maupassant, och filmen var en fransk-svensk samproduktion. Bel Ami har filmatiserats flera gånger tidigare, och redan 1919 gjordes den första versionen. I Sverige lockades blott 33.000 personer att lösa biljett, medan den gick betydligt bättre utomlands. Preben Mahrt är förresten i Danmark känd som Pomada-Preben, efter en serie gamla reklamfilmer för just hårpomada, och hans sista jobb var en roll i TV-serien Matador (1978).

1977 ställde sig Macen bakom kameran igen för första gången på sju år. Kanske planerade han redan för en karriär i Hollywood som fotograf? I vilket fall så både plåtade, regisserade och skrev han manus (som Edward Mannering) till Molly – familjeflickan, en film som löst (väldigt löst…) byggde på Daniel ”Robinson Crusoe” Defoes roman Moll Flanders. Styvsystrarna Molly (Marie Forså) och Eva (Eva Axén) bjuds hem till lord och lady Flemming, som har rena sexorgier i sitt hus på den franska Rivieran. Molly och Eva hinner knappt packa upp förrän de har hett sex med varandra. På kvällen roar de sig med att smygtitta när det gökas lite överallt i kåken. De har aldrig haft sex med killar, och Molly är ohjälpligt förälskad i Peter (Chris Chittell från Torgny Wickmans sista film Ta mej i dalen, 1977), äldste sonen i huset, sen gammalt.

Peter är dock ingen som vill stadga sig, utan gökar i stället allt han kommer över, varför stackars Molly gifter sig med hans träkuk till yngre bror, Robin, som givetvis inte får upp den på bröllopsnatten. Innan dess har dock Peter haft fejkat sex med Marie Forså i en provkur, och hon lär ha varit tillsammans med Chris Chittell vid den här tiden, och även om det inte är äkta, ser de verkligen heta ut, och en scen är identisk med en i franska porrklassikern Musen som tjöt samma år. Till sist får de så varandra ändå, och Robin får sig en omgång av Linda (Anita Ericsson från Flossie och Ta med i dalen). Sen var den sagan slut.

Som lord och lady Flemming ser vi några av den tidens största stjärnor inom porrbranschen, amerikanerna Eric Edwards (som filmade med Marie Forså redan i Joe Sarnos/Sture Sjöstedts Lifterskan/Butterflies 1975, en film där också Harry Reems och Nadia Henkowa medverkade) och Darby Lloyd Rains. Dessa – och flera andra – i filmteamet medverkade i Torgny Wickmans Ta mej i dalen samma år, och i Molly skymtade åter Nina Gunke, Rune Hallberg, Christine Gyllhagen, Jim Steffe, Jack Frank, Pia Rydberg och Sissi Kaiser förbi.

Myten om den svenska synden punkteras här ordentligt, då man alltså inte hade några svenska porrstjärnor att ta till eftersom dessa i de flesta fall inte ställde upp på sex på film. Man fick hyra in folk från Frankrike, England, Tyskland och, i slutändan, USA, ett land som X-märkte de flesta av denna krönikas filmer. Och på den vägen är det. Nu tog jänkarna över branschen, och det är bara att se Paul Thomas Andersons intressanta Boogie nights (1997) för att få veta mer om hur porrbranschen såg ut i slutet av 70-talet. Men kanske skrivs det ett nytt kapitel nu, när 85-årige Inge Ivarsson producerar sin första film sen Molly, nämligen nyversionen av Kärlekens språk med bland andra Regina Lund, även den kallad Kärlekens språk.

Mac Ahlberg regisserade en sista film, thrillern Gangsters (1979) som ingen har sett. Macen flyttade härefter till Hollywood, där han blev filmfotograf på heltid, och bland hans första filmer märks två stycken med Linda Blair från Exorcisten (1973), nämligen rysaren Hell night (1981) och tidigare nämnda Chained heat (1983). På 90-talet skulle han fotografera allt större produktioner med allt större fixstjärnor, som Oscar (John Landis, 1991), o-rolig komedi med Sylvester Stallone, Striking distance med Bruce Willis (1993) och Snuten i Hollywood 3 (1994), men efter dessa har det bara blivit rena lågbudgetfilmerna.


Fotnot 1: de flesta av Macens filmer finns att köpa via internet, men då får man söka på deras engelska titel. Klubb Super 8 i Stockholm har dock återutgivit de flesta av hans 70-talsfilmer på VHS.

Fotnot 2: del 1 av denna krönika hittar du här.