Mac Ahlberg (f. 12 juni 1941 i Stockholm) heter en man som har gjort karriär i Hollywood som fotograf för, i första hand, lågbudgetfilmer av Stuart Gordon. Både lyckade sådana, som t.ex. H.P.Lovecraft-filmatiseringarna Re-animator (1985) och From beyond (1986), men även mindre lyckade, som Dolls (1987) och Robot jox (1990). Han har plåtat en hel del för familjen Band också. Troligen lärde han känna fadern, Albert Band, redan på 60-talet, då denne bodde i Stockholm. Albert är idag död, men sonen Charles har tagit över som storproducent - och ibland regissör - av film. Det har blivit närmare 200 på 30 år nu, ofta tillsammans med farsan och alltid tillsammans med brorsan Richard, som gör filmmusik. Det är förstås ingen tillfällighet att Macens två senaste projekt, Pulse pounders från i fjor och King of the ants, ännu ej klar, regisserats av just Stuart Gordon respektive Charles Band. Dessförinnan hann han med en videoskräckis, Deathbed, producerad av både Gordon och Band, samt William Shatners första filmregi sen Star Trek V: The final frontier (1985), nämligen sf-rysaren Groom Lake, en lågbudgetfilm från videobolaget Full Moon Entertainment, som är ett - just det - Charles Band-bolag. Som vanligt när det gäller Charles Band var det bråk om löner till filmteamet under inspelningen.

Men Macen var en gång känd för nåt helt annat än som fotograf för lågbudgetfilm i action- och rysargenren, nämligen som regissör till erotisk kvalitetsfilm! Jomen. Han började förvisso som kameraassistent på en Hasse Ekman-komedi 1957, Med glorian på sned, men den karriären blev kortvarig. Han var kameraassistent i en film till, Nattens ljus senare samma år, och sen fortsatte han som fotograf på svensk TV. 1965 sadlade Macen om till regissör (de flesta filmfotografer drömmer om att regissera åtminstone en film nån gång…), och han debuterade med Jag - en kvinna, efter en roman av danskan Agnethe Thomsen (dock skrev hon under pseudonymen Siv Holm). Den omarbetades för film av likaledes danske Peer Guldbrandsen, som senare skrev Jag - en älskare (1966) för Börje Nyberg. Börje var annars mest känd som skådespelare och för att ha gjort fantastiska lingonwesternfilmen Wild west story (1964), med bl.a. Carl-Gustaf Lindstedt, Lena Granhagen (som Macen träffade som fotograf under inspelningen av Kattorna, 1965), Carli Tornehave och Sten Ardenstam som småländska kåbåjsare. Dessförinnan hade Börje bl.a. regisserat Svenska Floyd (1961).

Jag - en kvinna var alltså ett dansk-svenskt projekt som blev en stor succé både i Sverige (där den sågs av mer än en halv miljon människor) och USA (under namnet I, a woman), där David S. Friedman, producent av s.k. cutie nudies och även av H.G. Lewis första skräckfilmer på 60-talet, köpte in filmen och tjänade en bra hacka på den. I trailern hette det att man skulle få se ”Essy Peerson in a movie by Danish director Mac Ahlberg”. Men både Macen och Essy Persson är alltså svenska, och Essy var en debutant från Göteborg, född 1941och alltså 24 år gammal vid filmdebuten. Hon var verkligen ett fynd, och hon skulle senare dyka upp i allt från danska versioner av James Bond, till en spansk sf-film (…4…3…2...1…morte, 1967), via ett tyskt drama, Das Rasthaus der grausamen Puppen (1967) (av Rolf Olsen, mannen som gav världen Shocking Asia-filmerna) och Åsa-Nisse i raketform (vars manus skrevs av bl.a. Hasse Wallman…ja, han som driver Wallmans salonger). Det finns all anledning att återkomma med en krönika om Essy - håll ut! Den kommer i sommar!

I Jag - en kvinna, spelar Essy danskan Siv Holm, boende i Köpenhamn med sina djupt religiösa föräldrar, som envisas med att dra med henne till musikaftnar med Frälsningsarmén. Musik och halleluja är nog bra, men Essy vill göka. Hon är tillsammans med Sven, som dock vägrar doppa den innan de gift sig, och vackra Essy kan bara inte hålla sig. På sjukhuset där hon jobbar som sköterska ligger antikvitetshandlaren Heinz (Preben Mahrt) och pimplar vin (detta är alltså Danmark, där bättre biografer har välförsedda barer i entrén…). Uttråkad som han är, stöter han hejdlöst på Siv, som gärna flörtar tillbaka, trött på sin träbock till pojkvän. Snart mister Sivan sin oskuld, och sen går det av bara farten. Hon gökar runt med alla snygga karlar hon hittar, och alla faller de för henne. Men hon bara skrattar åt deras förälskelser och - sedermera - frierier . Hon vill ju bara göka och ha det gött!

Sivs sexuella uppvaknande skildras i snyggt svartvitt foto, givetvis plåtat av Macen själv. Essy är naturligt charmig, och spelar med självklarheten hos ett proffs. I uppföljaren Jag en kvinna, II - äktenskapet (1968), spelas Siv dock av Gio Petré (vars riktiga namn är Ann-Marie Marmstedt), som vi kunnat se på TV nyligen i Arne Mattssons Hillmanfilmatiseringar Mannekäng i rött (1958) och Ryttare i blått (1959), samt i Vita frun (1962). Hon var även med i ovan nämnda Kattorna och käcka …som havets nakna vind (1968). Peer Guldbrandsen var tillbaka som manusförfattare i Jag en kvinna, II - äktenskapet. Både denna och nästa uppföljare, Jag - en kvinnas dotter (1970) (i USA känd som både The daughter och I, a woman 3), blev X-märkta i USA, och därmed förvisade till obskyra porrbiografer (den första Jag - en kvinna blev otroligt nog förbjuden även i Finland, ett öde som drabbade de flesta av Macens filmer på den tiden, men de blev senare frisläppta 1980). Macen regisserade åter på Guldbrandsens manus.

I Jag - en kvinnas dotter hade Gun Falck rollen som Siv Holm. Hon hade tidigare varit med i …som havets nakna vind, även hon. Det var populärt med nakna brudar och skärgårdsmotiv på den tiden, och var inte Stellan Skarsgård med, så var Ulf Brunnberg det. Gun Falck hade f.ö. debuterat i Joe Sarnos Kvinnolek (1968). Joe Sarno var jänken som flyttade till Sverige om somrarna för att göra lite snuskiga filmer med svenska brudar. Från Jag - en oskuld (1967), med underbara Marie Liljedahl, till Fäbodjäntan elva år senare. Men det är en helt annan historia…

Innan dessa bägge uppföljare gjorde Macen Jag en markis - med uppdrag att älska (1967), som han regisserade tillsammans med manusförfattaren, herr Guldbrandsen, och 1968 kom så Fanny Hill, fritt efter den välkända romanen Fanny Hill or Memoirs of a woman of pleasure av engelsmannen John Cleland, om en ung kvinnas sexuella uppvaknande (igen…). Som Fanny såg man svenska Diana Kjaer i sin andra film (hon debuterade tidigare samma år i Åke Falcks Vindingevals, efter romanen av Artur Lundkvist, som föddes i Hagstad, här i min hemkommun). Ovan nämnda Börje Nyberg och Gio Petré var också med, liksom John Harrysson (Peters farsa), Keve Hjelm, Marianne Ahrne (som skulle komma att bli politisk regissör), Mona Seilitz, Jarl Borssén och Gösta Prüzelius, som Macen kände redan sen sin filmdebut med Med glorian på sned, där ju Gösta medverkade. Macen var alltså så framgångsrik numera, att den svenska eliten flockades kring honom och var med i hans filmer, nånting som skulle hålla i sig i flera år. George Riedel började också göra musiken till hans filmer i och med Fanny Hill.

Russ Meyer, som gjorde Beyond the Valley of the dolls (1970) och Faster pussycat! Kill! Kill! (1965), hade redan gjort en Fanny Hill 1964, med bl.a. tyske Ulli Lommel (som 15 år senare skulle regissera punkfilmen Blank generation och klassiska rysaren The boogeyman - den allra första film jag såg på video, samma år den släpptes, 1981). Därför släpptes Macens Fanny Hill som Swedish Fanny Hill i USA.

1970 kom Nana, efter Emile Zolás roman förstås (och omarbetad för film av Macens gamle producent, Tore Sjöberg), och man anar en stegring i de konstnärliga ambitionerna, även om dessa kanske bara fanns på papperet. Nana floppade vid premiären på Saga i Stockholm den 9 november 1970 - stora delar av publiken lämnade prompt lokalen - och klipptes därför om och kortades ner med nästan tio minuter, innan den så fick nypremiär i beskuret skick, nu som Ta mej - älska mej, den 8 april året därpå. I Nana innehade ungerska Anna Gaël titelrollen som ”lyxfnasket med förödande makt över männen”, och hon hade tidigare filmat med Essy Persson i Therese und Isabell (1968) av Radley Metzger. Keve Hjelm hade en av de manliga huvudrollerna, och Nana var Macens sista film som fotograf på sju år. Han skulle nu koncentrera sig på att regissera, och det skulle bli allt större, sexigare, snuskigare och slabbigare filmer. Men först kom en uppföljare till Fanny Hill, nämligen Jorden runt med Fanny Hill.

Det tog Macen fyra år att hämta sig från smällen med Nana, och nu skriver vi 1974. Jorden runt med Fanny Hill är vad titeln antyder, en turné där Fanny (denna gång spelad engelskan Shirley Corrigan, som filmat med Marie Ekorre i en av många Schulmädchen-Report, nämligen nr 6, och som 1971 var med i nazirysaren The devil’s nightmare) gökar sig jorden runt. Vi börjar i Stockholm, där reklamfotografen Roger Boman (dansken Peter Bonke, som tidigare hade varit med i Nana) spelar in en reklamfilm för Mother Murphy’s Meat Balls. Bland de många, snygga brudar som används vid reklaminspelningen, märker vi den då världsberömda utvikningstjejen Christina Lindberg (f. 1950), och Roger kan bara inte hålla sig - han drar ner hennes BH och beundrar hennes lökar (vem gjorde inte det på 70-talet…?!?). Över huvud taget är han lite för ”vänskaplig” gentemot töserna, och just som han drar i Christinas BH, tittar hans hustru Fanny in.

Lite senare ligger Roger naken i sin enorma säng och käkar ostron tillsammans med likaledes nakna Anita (återigen allas vår Marie Ekorre), varpå Fannys polare Monica (Gaby Fuchs, som hade spelat Törnrosa i softporrfilmen The new adventures of Snow White 1969, en film där Marie Liljedahl spelade Snövit) lyckas förföra Roger medan Anita gömmer sig i garderoben, och Fanny och hennes advokat (Gösta Prüzelius!) med anhang står utanför dörren och tjuvtittar i nyckelhålet. Det hela slutar med skilsmässa, vilket ju var vad Fanny ville ha, hon skulle bara ha fotobevis på Rogers otrohet först, nånting man behövde i England på den tiden, men alls icke i Sverige, men låt gå. Det gav oss ju en ursäkt att få se en naken Ekorre…

Nu beger sig Fanny och Monica på en jorden-runt-resa, och snart har Fanny signerat ett kontrakt på en porrvåffla för en producent Pomodori (”Tomater” på italienska) i Los Angeles. För regin ska Peter Wild stå, och han spelas av svenske Bo Brundin (f. 1937), en av två svenska Bo som sökte lyckan i Hollywood på 60- och 70-talen (Bo Svenson är den andre), och ingen av dem lyckades nåt vidare (fast Svenson kommer snart i Tarantinos Kill Bill). Nä, tacka vet jag Bo Hopkins och Bo Derek. Pomodori hade tydligen redan producerat en film vid namn ”Ulla, a Scandinavian virgin”, och nu vill gubben ha mer.

Jorden runt… är en buskis med lite inslag av softporr, det vill säga bara bröst och fejkade sexscener som inte ens är menade att tas på allvar. Precis som med på den tiden så populära, danska Sängkanten- och Tecken-filmerna, samt tyska varianter som Gökslottet (1978) och Utan trosor i Tyrolen (1973), där ju Marie Ekorre åter var med.

Det finns dock en scen som är riktigt rolig, när den nu svartsjuke Roger besöker Fanny i L.A. och hon redogör för hur filminspelningarna går till. Det blir till rena farsen när vi i bild får se hur Roger fantiserar till hennes något vidlyftiga beskrivning. Snart åker de i alla fall allihop till Hongkong, där filminspelningarna fortsätter, bland annat i Tiger Balm Garden. Ex-makarna sluter fred, och Fanny drar vidare med Monica och filmteamet till Venedig, där Brundin dansar tokdans med de äckliga duvorna på Marcusplatsen. Fanny träffar en ”äkta markis”, som är bög och dessutom tror att hon är en ung man, eftersom han får syn på henne under en filminspelning där hon är utklädd till just man. Något snopen kan han, väl i säng med Fanny, bara konstatera att han gjort en miss, men det är inget som Fanny inte kan råda bot på, och snart är de inbegripna i coitus, trots allt. Fanny och Roger återförenas till sist i München. För det varma fotot i denna film stod dansken Mikael Salomon, som numera regisserar TV-serier i Hollywood (samt skittrista biofilmen Hard rain, 1998).

Efter denna bagatell fann nu Macen och svenska producenten av sexfilm, Inge Ivarson varandra. Ivarson hade producerat film sen 40-talet, och stod för märkligheter som Här kommer bärsärkarna och Morianerna, bägge 1965, innan han satsade på sexiga dramer som …som havets nakna vind och Eva - den utstötta (1969), där vår vän Torgny Wickman regisserade, och Solveig Andersson debuterade (hon avslutade sin karriär i TV-serien Raskens, 1976). Därefter producerade Ivarson ytterligare en rad sexiga filmer som Wickmans klassiker Kärlekens språk (1969), Som hon bäddar får han ligga (1970), en sexkomedi med Sune Mangs och Bert-Åke Varg, thrillern Lockfågeln med Christina Lindberg (1971), Janne Halldoffs skruvade Firmafesten (med Bert-Åke Varg, Stellan Skarsgård och Roffe Bengtsson) och Arne Mattssons halvruttna Smutsiga fingrar (1973). Dessutom både skrev och producerade han Wickmans Kyrkoherden (1970), där Jarl Borssén, Kim Anderzon, Dirch Passer, Tor Isedal och John ”Åsa-Nisse” Elfström medverkade, samt usla Skräcken har 1.000 ögon (1971). I de flesta av dessa filmer var antingen/eller Diana Kjaer, Solveig Andersson och/eller Marie Ekorre med, samt, förstås, våra gamla vänner Ewert Granholm och Arne Ragneborn.

Men nu skulle det vankas hårdporr! Ivarson producerade Porr i skandalskolan 1974, och Mac Ahlberg regisserade. I USA gick den under namnet The second coming of Eva, och här medverkade Rune Hallberg som Bo Gyllenstake, Berit Agedahl (som blev våldtagen av Christina Lindberg i Wickmans snuskgubbeklassiker Anita - ur en tonårsflickas dagbok 1973, samt gökade på toaletten i Firmafesten), Bo Halldoff (Jannes brorsa), Jim Steffe (från Smutsiga fingrar), snygga, tyska, rödhåriga Brigitte Maier, som året innan medverkat i Poor Cecily (delvis regisserad av gamle exploatören Lee Frost, som jag kommer att skriva en fet krönika om i vår), och som 1975 skulle bli porrstjärna för några år i och med huvudrollen i Lasse Brauns Sensations, samt liveshowparet Jack och Kim Frank, som redan 1969 hade medverkat i Någon att älska, Joe Sarnos uppföljare till sin egen Jag - en oskuld och som i USA gick under namnet Inga Two. Gamle Ewert Granholm (1906-96) agerade här assisterande regissör, vilket han för övrigt gjorde på ytterligare tre av ovan nämnda filmer.

Klicka här för att läsa fortsättningen!