Att plöja igenom tio italienska filmer om antropofager (människoätare) från 1972 till 1986, och sedan skriva en liten krönika om dem, har varit lärorikt. Flera är dubbade på engelska, en är textad på holländska, en annan på grekiska, medan en var dubbad till spanska - och otextad…! Äkta eurotrash! Italienarna var dock inte först med att göra kannibalfilm, det har det gjorts nästan sen filmens begynnelse för över hundra år sen. En klassisk kannibalfilm, byggd på en sann historia, gjordes i England 1974, nämligen Pete Walkers Frightmare. I USA har det gjorts många filmer som – mer eller mindre löst – bygger på Ed Geins liv och leverne. Men italienarna gjorde det till en konstform, där speciellt två regissörer utmärkte sig.

Umberto Lenzi (f. 1931), var värst. Han gjorde flest, tre stycken, och han gjorde den värsta, Cannibal ferox. Han gjorde dessutom den första, Deep river savages (äks Man from Deep River, och som sådan totalförbjuden av Statens Biografbyrå), i original Il paese del sesso selvaggio (”Sexvildarnas land”, om min amatöritalienska inte sviker mig), premiär i Italien 8/8 1972. I huvudrollerna ser vi Ivan Rassimov (italienare med kroatiska föräldrar) och Me Me Lai, burmesiska med engelsk farsa. De skulle göra två filmer till ihop, alla tre kannibalfilmer.

Fotografen John Bradley (en blonderad Rassimov) kliver ur SAS-planet Frode Viking på Bangkoks flygplats. Han går på thaiboxning, och råkar efter matchen döda en thailändare som attackerat honom i fyllan på en bar. John flyr ut på bonnvischan längs en flod, där hans ledsagare snart mördas medan han själv blir tillfångatagen av ett stamfolk.

I byn hålls han fången och utsätts för diverse prövningar, och efter en tid har han uppnått en viss respekt, och detta tema känns lätt igen från Elliot Silversteins Horse (1970), med nyss avlidne Richard Harris som fånge i indianernas land. Då John botar hövdingens difterisjuke son, får han gifta sig med Maraya (Me Me), som haft ögonen på honom sen första början. De får barn, och en ful get offras med en slö kniv. Medicinmannen, som hade siktet inställt på Maraya (Mariah?), blir sur, och förgiftar henne långsamt. En orm slaktas, och kamp uppstår mellan en boaorm och en mungo.

En kvartett kannibaler våldtar, dödar och käkar upp en kvinna (denna scen dyker åter upp i Lenzis egen Eaten alive! åtta år senare). Kannibalerna drivs bort, djungeltrummorna ljuder, medicinaren fortsätter sitt lömska värv, och man hugger huvudet av an apa för att kunna käka upp hjärnan. Me Me dör, och man inser i slutet att Den Store Vite Mannen kommer att bli stammens ledare en dag.

Me Me Lai (f. 1952) hade en kort filmkarriär, men hon filmade både med Anna Bergman (Ingmars vilda dotter) och Peter Sellers. Hennes sista film blev Forbrydelsens element (1984) av Lars von Trier. Ivan Rassimov (f. 1938) debuterade i en Mario Bava-film, The haunted world (1965). Han har även synts i Ilsa, keeper of the oil sheik’s harem (1976) och i Ruggero Deodatos Body count (1986). För den vackra musiken står Daniele Patucchi, och ledmotivet återanvänder/stjäl Deodato i The last cannibal world.

Denna hade italiensk premiär den 8/1 1977, och svensk dito (som De sista kannibalerna på Melody i Stockholm) först den 2/5 året därpå, dessutom nerklippt med närmare elva (!) minuter…! Här syns den okände Massimo Foschi som oljeletaren Robert Harper, som flyger med sin kollega Rolf (Ivan Rassimov) till en plats långt in i djungeln på Mindanao i södra Filippinerna. På denna ö upptäcktes mycket riktigt en stenåldersstam bestående av ett dussintal människor alldeles i början av 70-talet, varför man i inledningen av filmen påstår att detta är en sann story (vilket det givetvis inte är).

I vilket fall, så möter ingen dem när de landat på en strip mitt i djungeln, och snart hamnar de i trubbel. Piloten dödas av en fälla bestående av en stor, spjutspetsförsedd kula som träffar honom. Hans fru försvinner och en enorm boaorm käkar upp en stor, jävla varan, varpå Rolf försvinner i floden. Några dussin filippinska kannibaler i Ronja Rövardotter-peruker rövar bort Robert till en grotta, där han slängs i en grop. Filippinarna pissar på honom. En fastbunden fladdermus dödas och äts upp av ännu en boa. Viss språkförbistring uppstår. När Robert signalerar till en kvinna (Me Me Lai) om mat, kommer hon och drar i stället en handtralla åt honom. En krokodil slaktas snabb och effektivt av en flink man.

Robert rymmer och tar Me Me me’ sig. När de vaknar intill den allestädes närvarande floden nästa morgon, sitter en kvinna vid flodbanken och föder barn. När det är gjort, biter hon av navelsträngen – och slänger bebben till krokodilerna…! De beger sig så ut ur djungeln, och väl där tränger det på: Robert våldtar Me Me, som därefter blir from som ett lamm, tackar för senast och serverar honom middag, bestående av färsk frukt, rå fisk och levande larver (det sistnämnda återvänder i flera av filmerna).

Rolf dyker plötsligt upp vid liv, och efter viss möda når Rolf och Robert sitt flygplan. Dock inte Me Me, som blir tillfångatagen, dödad, uppsprättad, tillagad över öppen eld och uppäten, allt till ledmotivet ur Deep River…. Robert slår så ihjäl en förföljare, och käkar upp hans hjärta. Sen flyger de hem. En grön Lamberto Bava (son till ovan nämnda Mario) medverkar i filmteamet, och han skulle fortsätta samarbetet med Ruggero Deodato (f. 1939), ett samarbete som inletts redan 1975.


21/10 1977 hade Joe D’Amato (eg. Aristide Massaccesi) (1936-99) premiär på sitt senaste epos, Emmanuelle and the last cannibals. Som vanligt blandar han mjuk porr med hårt våld och, i det här fallet, kannibalism. Filmen börjar med att en intagen, galen kvinna biter av en sjuksköterskas bröst och äter upp det. Journalisten Emanuelle (vackra indonesiskan Laura Gemser, en av D’Amatos absoluta favoriter) anar ett scoop, och kontaktar professor Mark Lester (Gabriele Tinti, Lauras man tills han dog 1991) för en expedition till Sydamerika (fast denna lågbudgetfilm är inspelad hemma i Italien…).

Men först har hon sex med sin kille under en bro hemma i New York City. Sen visar Mark henne sin senaste rulle, om kannibaler i Tanzania som skär snorren av en man som varit otrogen, varpå de äter upp den. Detta gör givetvis Emanuelle än mer sugen på att resa. Hon blir sugen på att ha sex med Mark också, men det får anstå.

På plats i Sydamerika tvättar Emanuelle och Isabelle (schweiziskan Mónica Zanchi) varandra i en flod, allt medan en schimpans i solglasögon tittar på och röker Marlboro. De träffar på en impotent jägare, Donald (Donald O’Brien från Zombie holocaust och The sect), som ser på i smyg när hans fru har sex med en annan. Emanuelle och Mark hoppar också i säng.

Och så där håller det på. Det gökas till höger och vänster (mest vänster), medan andra tittar på. Halvvägs in i filmen byter den dock karaktär, när kannibalerna träder in på scenen. Filmen blir nu riktigt blodig. Kvinnor våldtas och stympas, medan männen slaktas. Indianerna skildras som dansande, halvnakna, vildsinta och vidskepliga tokjävlar i fullständig avsaknad av något enda försonande drag. Tummen ner för klart sexistisk syn på kvinnor och rasistisk framställning av urinvånarna, men det uppvägs av det sköna discosoundtracket av Nico Fidenco, med låtar som Make love on the wing, och av det faktum att Emanuelle sällan bär kläder.


The mountain of the cannibal God hette Jakten på bergets hemlighet när den censurtestades för bio här i Sverige så sent som 1987, och blev nerklippt sju minuter. När den kom på video långt tidigare hette den Bergets grymma hemlighet. Här syns ytterligare en schweiziska, nämligen Ursula Andress (världens första Bond-brud, och vars kliva-upp-ur-vattnet-iklädd-bikini-scen kopieras av Halle Berry i nya Bondfilmen, Die another day) som Susan Stevenson, som saknar sin man nere i Papua Nya Guinea, varför hon åker dit (i själva verket Sri Lanka) och planerar en expedition med sin bror Arthur. De ledsagas av Dr. Edward Foster (Stacy Keach), som har dåliga erfarenheter av kannibaler.

De åker helikopter (pilot: Carlo Longhi, som senare dyker upp i Eaten alive! som lärjunge) till platsen där Susans man senast hördes av. På plats dödar Foster en vacker fågelspindel, varför de infödda bärarna måste offra en leguan, vilken de sprätter upp buken på i en offerritual. Senare visas extrema, meningslösa närbilder på en boa som får sig en apa tillkastad, och man kan på DVD:n tydligt se hur man maskerat repet (alt. handen) apan hålls i innan den kastas till ormen. Man har lagt till en animerad, grön kvist i efterhand för att dölja detta. Detta varar i blott en sekund, men syns tydligt i slow motion.

En i teamet blir så attackerad av en krokodil (kopieras i flera av filmerna nedan…). Inne i mangroveskogen stöter de på predikanten Moses (Franco Fantasia från Zombie flesheaters och Eaten alive!, dessutom assisterande regissör på Deep River…), som bjuder dem Hem till byn. Där finns det snygga brudar, och det vet vi att det betyder trubbel. Arthur tänker sig en herdestund med en nygift fjälla, när en kannibal i skitful halloweenmask kastar ett spjut i bröstet på henne. Den unga flickans gamla gubbe till make hänger sig i närmsta palm, och Foster gör slut på kannibalen.

Tre döda på en natt är tre för mycket, så våra vänner blir utslängda påföljande morgon. Foster drunknar, Susan brottas med ännu en boaorm, och de hittar till sist hennes man – fastbunden vid en stolpe, och död och rutten sen lång tid tillbaka. Susan masseras så av två unga mamseller, och vi får njuta av en helnaken, 41-årig, vacker Ursula Andress i några sekunder (vad gör man inte för en falnande filmkarriär… Sharon Stone visade ju muttan i Basic Instinct, och blev storstjärna på kuppen). En man attackeras av en krokodil i floden (gäsp…), och en leguan kräks upp en orm (denna scen finns även i nån senare film, troligen Eaten alive!).

En kannibal fattar tycke för Susan, och när han försöker få till stånd (OBS! vitsen) en liten tête- a-tête med henne, skär hans polare av honom familjelyckan. En giftorm dödar en örn, och Susan käkar av sin brors nygrillade tarmar. En kannibaldvärg jävlas med Manolo, som lyckas fly med Susan.

Filmen har regisserats av Sergio Martino (f. 1938), som 1977 fick sin westernfilm Mannaja totalförbjuden i Sverige, och för manuset står han själv och Cesare Frugoni (även manuset till Deodatos Cut and run, 1987). Stämningsfull musik, klart inspirerad av den till Deep River…, av paret de Angelis. Manolo i filmen spelas av Claudio Cassinelli, som medverkade i flera gialli, bl.a. What have they done to our daughters? (Massimo Dallamano, 1974). 1985 förolyckades han tyvärr i en helikopterolycka (liksom William Girdler, regissören till Three on a meathook), under inspelningen av Hands of steel med Janet Ågren (från Eaten alive!).


Lenzi blev antagligen sur över Deodatos rip-off på hans Deep River…, varför han bestämde sig för att knäcka Deodato genom att helt enkelt stjäla tillbaka hela konceptet med djungelkannibalism, fast med mer sex och meningslöst våld. Han gjorde Eaten alive! (premiär 20/3 1980) i tron att han skulle bräcka Deodato, helt enkelt. Vansinnigt vackra Landskrona-tösen Janet Ågren (f. 1949) spelar en kvinna, Sheila, som förlorat kontakten med sin syster Diana, som fastnat hos en sekt någonstans i Papua Nya Guinea (filmen är dock inspelad i Italien).

Hon bestämmer sig för att leta, men först efter att ha kontaktat en professor Carter (Hollywood-veteranen Mel Ferrer från Lenzis Nightmare city, och som redan 1976 medverkade i Eaten alive, nämligen den film av Tobe Hooper som bytte namn till Death trap), som ordnar en träff med sektledarens f.d. flickvän, Alma (Meg Fleming, född Maria Fiamma Maglione, död i januari i år, medverkade också i Nightmare city, och senare också i Cannibal Ferox), numera luder i New York, som möjligen vet var han kan tänkas befinna sig.

Sheila åker därefter till Papua Nya Guinea, där hon raggar upp en Mark Butler (porrskådisen Robert Kerman, som senast sågs i Spider-Man, och som dessutom är med i Cannibal holocaust och Cannibal ferox), välkänd äventyrare och fixare. Hon betalar honom för en expedition till platsen för sekten, och de hamnar till sist där ute, hos Jonas och hans ”upplysta” sekt, med bl.a. tidigare nämnda Franco Fantasia och Carlo Longhi som några av lärjungarna.

Jonas har nån sorts kontroll över folket där, och det dröjer inte länge förrän han har också Sheila i sitt våld. Filmen är givetvis inspirerad av händelserna i Jonestown, Guyana (i Sydamerika) 1978, då galningen Jim Jones ledde en domedagssekt som, när de dödat bland annat en amerikansk senator som inspekterat stället, valde att skicka sina följeslagare i döden. De som inte frivilligt drack av den spetsade saften, tvingades härtill. 900+ män, kvinnor och barn dog.

I byn blir en man halshuggen, och en kvinna (Me Me Lai) offentligt våldtagen (scenen stulen från Deep River…). Me Me springer annars mest och gör det hon gör bäst, ser söt ut, samt bjuder på mangoskivor vid en fest. Man får en känsla av ett det hela rör sig om ett fjantigt djungeläventyr med Tarzan, bortsett från de ständiga avbrotten för omotiverat våld. Som när Mark försöker fly, och hamnar i en grotta med stenåldersmänniskor som kastrerar en av deras egna (scenen stulen från The mountain…). Ytterligare scener, även där djur dödar djur, är tagna från filmerna ovan.

Byns övriga kvinnor är klädda likt Lucia, och alla går de omkring mer eller mindre drogpåverkade. Enda behållningen är Janet (numera inredningsarkitekt i Florida), som med sina höga kindkotor och skuggade ögon, har ett så osvenskt utseende. I en scen guldmålas hon à la Goldfinger, men det är enda gången hon klär av sig, tyvärr. Filmen känns lite som ett gammaldags matinéäventyr, såna man såg en söndag eftermiddag som barn. Hade det inte varit för det inklippta, omotiverade våldet, kunde filmen gott visats på ett barnkalas, så tramsig är den.



Klicka här för att läsa fortsättningen!