Torgny Wickman (1911-97) hette en svensk filmregissör som gjorde sig ett namn (och en hacka) på sexualupplysningsfilmer som Kärlekens språk och Mera ur kärlekens språk. Dessutom gjorde han några taffliga försök till erotiska rysare, bland andra Skräcken har 1000 ögon och The Intruders (Inkräktarna på video). Dessa filmer var mest rysliga, och inte särskilt erotiska.

Han började dock sin långfilmskarriär (han hann med 1.400 kortfilmer också...) med en riktigt kass gammal Edvard Persson-film, Natt på Glimmingehus 1954. Ja, den var ju inte gammal när den gjordes, men kändes nog så dammig redan då, skulle jag tro. Frodige Edvard var på dekis, och han hade bara två filmer och tre år kvar här på jorden. Han hade haft sin storhetstid under kriget, och nu var folk rätt trötta på hans förnumstiga roller. Senare samma år gjorde Wickman det rekorderliga thrillerdramat Flicka utan namn med farbror Melker (Torsten Lilliecrona) som snut, och med manus av svenskryssen Vladimir Semitjov, som även var med och skrev manusen till bland andra Börje Nybergs suveräna lingonwestern Wild west story (1964) och Här kommer bärsärkarna av ingen mindre än Arne Mattsson året därpå, med Carl-Gustaf Lindstedt som småländsk kåbåjsare, respektive valhänt viking.

Wickman hade tagit en sju år lång paus när han 1969 gjorde en riktig snuskgubbefilm om en fjortis som säljer sex för choklad. Titeln var Eva – den utstötta och hans karriär hade fått ett rejält lyft. Samma år gjorde han klassikern Kärlekens språk, en instruktions- och upplysningsfilm i kärlekens konst som för all del håller än idag, men som orsakade inget mindre än en sensation när den kom. Här visas ingående vad som sker vid ett samlag, alltmedan danska sexualupplysarna Inge & Sten beskriver vad som händer (som om nån lyssnade...).

Över en miljon svenskar löste entrébiljett, och Wickmans största succé – någonsin – var ett faktum. I USA blev filmen X-märkt och i Norge blev den förstås totalförbjuden.

Detta var kanske startskottet för ”den svenska synden”, den världsberömda/ökända (stryk det som ej passar). Detta är också filmen som Robert De Niro tar sin date ( Cybill Shepherd) på i filmen Taxi driver (1976). Det var kanske inte så smart...

1970 gjorde Wickman en gladporrfilm, Kyrkoherden (efter Bengt Anderbergs novell När det gick för kyrkoherden), med Jarl Borssén som kyrkoherden med ständigt stånd. Massor av kändisar passerar revy i denna buskis, bland andra Cornelis Vreeswijk, Tor Isedal, John ”Åsa-Nisse” Elfström, Kim Anderzon (som även var med i Kärlekens språk) och Dirch Passer. Senare samma år kom Mera ur kärlekens språk, med besök på porrklubb i Köpenhamn, varpå Kärlekens XYZ följde året därpå. Men sen blev Wickman sugen på att göra thrillers. Sexiga thrillers...!

Skräcken har 1000 ögon (1971) handlar om en präst (Hans Wahlgren, pappa till Niklas och Pernilla) som lever ihop med sin fru och deras hembiträde (småländskan Solveig Andersson, som hade huvudrollen i Eva – den utstötta, och som dessutom medverkade i Kyrkoherden). Som visar sig inte vara en så lämplig hushållerska, då hon envisas med att sticka knivar i brödkakor och nålar i dockor som är kopior av olika personer i hennes omgivning. Personer, som av en eller annan anledning misshagat henne. Hon är en djävulens prästinna.

Denna film innehåller en hel del sex och omotiverade nakenscener, tro inget annat, men även stora slevar av hokus pokus, hoodoo voodoo och mumbo jumbo. Vi bjuds således också på en ”lapsk trolltrumma”, en självlysande, vandrande hand (ni som har sett Oliver Stones rysare från 1981, The Hand, vet vad jag menar), korsbränning och en svart katt.

I en roll som läkare ser vi Gösta Prüzelius, i en annan Bertil Norström. Fullt påklädda, ska kanske tilläggas. Arne Ragneborn och Ewert Granholm, som brukade vara med i Wickmans filmer (Granholm redan i Kärlekens språk, liksom för övrigt Prüzelius), har små roller här, och Granholm har dessutom agerat inspelningsledare. Över huvud taget var det en snäv skara personer som var med i de lättklädda svenska filmerna från tidigt 70-tal, vare sig det var Wickman eller Janne Halldoff som stod bakom kameran.

Hur patetisk filmen ovan än var (Hans Wahlgren skulle förresten aldrig mer göra film...), ska Wickman ha en eloge för att han i alla fall försökte göra en sexig, svensk thriller. Nu lät sig inte Wickman stoppas, han började bli varm i kläderna. 1973 kom Anita – ur en tonårsflickas dagbok. ”En sann rapport om en 17-årig flickas nymfomana beteende.” I huvudrollen: Christina Lindberg, svensk omslagstjej #1 under hela 70-talet, och en blivande världsstjärna! Det gick inte att öppna en Lektyr eller en FIB/Aktuellt på den tiden utan att Lindbergs yviga buske stack fram! I den manliga huvudrollen såg vi en annan blivande internationell stjärna, nämligen Stellan Skarsgård.

Anita är, för att uttrycka det enkelt, ung & kåt. Hon måste göra det jämt, jämt, och helst med gamla gubbar och fyllon hon stöter på, och gärna i ett två meter stort tält för vägarbeten mitt i stan. Givetvis är hennes promiskuitet bara ett sätt att revoltera mot oförstående föräldrar som favoriserar hennes tvillingsyster (Ericka Wickman, Torgnys dotter). Detta beteende ger Anita ”ångerst”, men räddningen är nära! Stellan är nämligen psykologistuderande, och han erbjuder henne gratis terapi på fritiden, som hemläxa ungefär. Stellan bor förstås, helt i tiden, i kollektiv. Faktum är att han bor ihop med en hel kammarorkester som tutar och blåser i olika brassinstrument dagarna långa.

Anita gör sitt bästa för att hoppa i säng med så många som möjligt av orkesterns manliga medlemmar, alltmedan en allt mer plågad Skarsgård tvingas åse eländet. Han ger henne tipset att suga på tummen i stället, men den gubben gick inte. Men han håller vackert på sig, tills Anita är botad.

Efter att hon strippat för sin fars officerskollegor där hemma, samt vickat på rumpan på en strippklubb, är tiden mogen. Anita blir av med sin ”ångerst”, Skarsgård får OK av sin professor (!), och de unga tu lever lyckliga i alla dar, eller åtminstone tills filmen tar slut.

Per Mattsson spelar lidande konstnär, och trogna snuskgubbarna Ewert Granholm och Arne Ragneborn är tillbaka igen. I en mindre – oannonserad - roll ses Christer ”Bonzo” Jonsson, Janne Halldoffs favorit i rollen som sidekick och evig ungkarl. Berit Agedahl, som liksom Skarsgård var med i Halldoffs Firmafesten (1972), spelar nån sorts socialarbetare som nästan våldtas av Anita. Hon tillhörde också Wickmans ”stall”. Delar av filmen spelades in i Katrineholm där Wickman bodde, och utanför Katrineholm är Wickmans nästa film, The Intruders, också inspelad.

The Intruders kom 1974, och spelades in helt på engelska. I varje fall dubbades den till engelska. De flesta av skådespelarna var inhyrda från Frankrike och England, men allas vår Skarsgård dyker åter upp, den här gången som svårmodig och olycklig poet, och son till forskaren och nobelprisvinnaren Simon Delaney (Börje Nyberg). Han har visst kommit på en formel för ett alternativ till bensin, och denna formel vill många åt. Filmen handlar väl inte om så mycket mer än detta, för sen är det göka för hela slanten! Det mesta av filmen utspelas i ett och samma hus, där alla ”gör det” med alla, om än inte samtidigt. Wickman själv ses i en liten roll som reporter.

Utpressning, sex, fylleri och våld är filmens huvudingredienser, och då och då avbryts sexövningarna av någon form av dialog och en så kallad story. Dessutom räfsas det en hel del löv. Mitt i alltihop vandrar en hålögd Skarsgård och högläser poesi i svarta ridstövlar, badar naken och får då och då på flabben av filmens skurk. Men hämnden är ljuv. Filmen slutar lyckligt – skurken dör, Skarsgård får sin fjälla och hans far får skilsmässa. Och själv får jag spola tillbaka videobandet, eftersom jag somnat.

Filmen har aldrig biovisats i Sverige, men heter logiskt nog Inkräktarna på video. Rekommenderas om du vill se hur det såg ut inne på nån restaurang i Katrineholm på 70-talet. Annars kan det gott vara.

Stellan ”Skarzie” Skarsgård påstår att man söp honom full under inspelningarna av filmerna ovan, vilket givetvis är rent nys. Förstår inte varför han skäms över dessa – men inte över Deep Blue Sea (1999)...?!?

Wickman avslutade sin långfilmskarriär med den rena hårdporrfilmen Ta mig i dalen, och nu hade publiken tröttnat. Amerikanarna hade dessutom tagit över porrfilmsbranschen, och nu var det mer raka rör, så att säga. Den engelska titeln var Practice makes perfect (”Övning ger färdighet”), nånting som inte riktigt stämde på Torgny Wickman.